En nyårsafton i badrummet
Från festprisse till badpojke. Så kan mina nyårsaftnar sammanfattas efter Miztys födelse för fem år sedan. Nyårsafton 1994 lade jag mig onykter efter ha dansat natten lång och firat av raketer vid tolvslaget. I år låg jag nykter i badkaret när klockan slog tolv. En filmkamera i badrummet och vi skulle hamnat i tv-programet ”Min hund styr mitt liv”. Det var mitt tredje nyår i badrummet med Mizty. Inget ”skumpa” men skumbad har vi när raketerna smäller utanför dörren, utom hörhåll för oss, eftersom jag låter vattenkranen rinna oavbrutet under den halvtimme fyrverkeriet pågår som värst.
Mizty är inte panikslagen av raketer men hon tycker de är obehagliga och vet inte riktigt vad hon ska bege sig. Under sängen eller badrummet är de vanligaste reträttplatserna hemma.
Under Miztys två första nyårsaftnar lämnades hon ensam, vilket var dumt, men festprissen i mig var stark på den tiden. Jag tror hon upplevde dessa kvällar som väldigt obehagliga för hemma hos mig smäller det verkligen. Innergården är ett skjutfält och fönsterrutorna fullkomligt skakar vid tolvslaget. Att lämna en unghund ensam i den miljön var dumt – mycket dumt. Jag har dåligt samvete och vill numera vara med Mizty på nyårsafton. Inget offer – för det finns så många andra kvällar man ha kul på.
Även om det blev väl spartanskt i år för när vi skulle lämna badrummet var det fortfarande full fart på smällandet och vi återvände snabbt till badrummets trygga vrå. Denna gång med en julklappsbok som då lästes sittande på toalettlocket. Mysfaktorn var låg men boken var bra.
Julklappar är som håret på huvet. De blir färre med åren. Jag har passerat min ”pik” och i år fick jag tre julklappar; en badrumsmatta, ett par handskar och en bok. Bra saker som jag kommer att ha nytta av länge, förutom boken, som jag läste ut redan på nyårsafton. Proffscyklisten Marcus Ljungqvist har fört anteckningar under ett år och har tillsammans med journalisten Håkan Edvardsson sammanställt detta i boken: ”Tour de France är ett jobb”. Blev inspirerad och funderar på att ut ge ut något liknande med titeln: ”Hundsport är ett jobb – för pensionärer och arbetslösa”.
För att nå riktigt långt i hundsport krävs, precis som för Tour de Francecyklisterna, rätt material och enormt med träning. Skillnaden är bara att elitcyklisterna får betalt när de tränar, medan eliten i hundsport är sjukskrivna, arbetslösa eller pensionärer, vilket visade sig vara fallet när SM-ekipagen granskades för några år sedan. Knappt någon arbetade heltid. Och som priviligerad ursäktar jag mig inte. För det är inte i många andra sporter, om ens någon, som man har fördel av att vara pensionär.
Julklappsbok, 2009.
Skrivet i Nyheter, 2010-01-03 13:36