2010 blir vårt år
Vintern har tagit ett fast grepp om huvudstaden. Eftersom snöröjningen nästan är obefintlig i Stockholm numera ångrar jag att vi inte satsade på dragträning i höstas. Nu när arbetsplatsen flyttat till Kungsholmen har Mizty och jag en dryg timmes promenad i snömodd innan vi är framme. Med skidor, en bra draghund och lite flyt vid rödljusen skulle vi klara av sträckan på halva tiden. Det är förvånansvärt få Aussies som satsar på drag, vilket är lite märkligt, för det är få raser som drar i kopplet lika hårt och ihärdigt som en Aussie. Det blev jag påmind om under förra helgen då rasklubben ordnade en gemensam träning. Där fanns ett ivrigt gäng villiga draghundar som inte släpptes loss innan de kom ut i sökbanan.
Jag har en hatkärlek till Sök. Tror inte någonsin jag känt mig upprymd och glad efter ett sökpass. Alltid är det något som inte funkat. Ibland går hunden inte ut. Och går den ut görs det bakslag, eller ett för långt slag och tar hela banan i ett svep. Eller blindmarkerar, eller markerar inte alls, eller har ingen lust att påvisa när hon hittat en figurant. Alltid har det inträffat något som ger negativa tankar under bilresan hem från träningen. Men för en envis tävlingsmänniska är det kanske bakslagen som gör att man så snabbt som möjligt vill ut i sökskogen igen. För nästa gång, då… För nästa gång, då… För nästa gång, då…
Och vilken skillnad mot spåret! I spårskogen hittar Mizty nästan alltid alla pinnar och jag är sprudlande glad i bilen på hemresan. Sätter på min favoritmusik och sjunger glatt med. Kort och gott, stämningen är på topp! Men kanske hör detta samman; att Mizty vet att jag kommer att vara sur i bilen efter söket och tvärtom vid spår. När jag sätter på henne rulle och skynke inför söket kanske hon tänker; nu kommer det där jobbiga då husse är jättesur när vi åker hem. Eftersom Mizty är blyg och inte talar ut om sina problem får jag aldrig veta hur det ligger till, bara spekulera, som så många gånger förr.
Men jag hade inte så mycket att klaga på vid lördagens sökträning för Mizty skötte sig riktigt bra bland andra Aussies. Många unga duktiga förare och hundar som jag hoppas få se på tävlingar framöver. Aussieägare är lite speciella. ”Nästan bara unga tjejjer som ringer och vill köpa en valp” berättade en uppfödare för mig. Och inget fel i det. Med risk för att kallas gubbsjuk tycker jag det är trevligt att umgås med dessa unga damer. Men uppfattningen om hundrasen Aussie är bland dessa unga kvinnor väldigt tvetydig. De inleder oftast med att berätta om hur fantastisk Aussien är för att sedan avsluta med att säga att det inte finns en enda svensk Aussiehanne som är värd att avla på. Faktumet att nästan alla ägare av en Aussietik numera tar valpar på sina hundar är därför väldigt svårtolkat. Förmodligen är det så trivialt som att de tycker att deras egen tik är så väldigt speciell, så de bara måste ta en valp på den, oavsett vilken kvalité hanhunden besitter.
Detta är en renodlad tävlingsblogg som gått på tomgång den senaste månaden då det inte funnits några tävlingar att ställa upp på. Men från och med söndag, 31 januari, så återställs ordningen. Då är nämligen säsongspremiären i Viksbergs ridhus genomförd. Har fått programmet och 11 hundar är anmälda i lydnadsklass tre med start klockan 18 00. Jag gillar den sena starttiden. Känns exklusivt, som när Barcelona och Zlatan startar sina matcher klockan 22 00 i Spanska ligan. De som räknas startar sent, så är det bara.
Har föresten fått mycket beröm för vårt tävlingsprogram som presenterades i mitt förra blogginlägg. Seriöst och genomtänkt är de vanligaste kommentarerna. Några tvivlare har varnat mig för att köra Lydnads-SM, Bruks-SM, Freestyle-VM och Lydnads-VM under tre intensiva månader. ”Du behöver ju inte vara med i varenda tävling, det kan bli för mycket”, säger de. ”Håll er till sanningen! Jag hoppar ju över Nordiska mästerskapen i Bruks och när Mizty kastreras och slipper de besvärande hormonförändringarna blir hon outtröttlig”, svarar jag tvivlarna.
Jag och Mizty befinner oss i våra allra bästa åldrar och 2010 kommer att bli vårt år. Allt pekar på det och nu ska vi börja leverera, som det heter på modernt idrottsspråk. Det finns egentligen bara en sak som oroar mig inför säsongspremiären nästa söndag; Prispallen! När vi tävlade i ridhuset i november fanns det ingen prispall. Den skarpa kritik jag då riktade mot ridklubben borde lett till att de nu byggt en pall. Om inte, så blir det ytterligare en ”läggmatch” för vår del, där vi underpresterar för att inte utsättas för förnedringen att inte få bestiga en prispall efter en topprestation.
Ett nöjt ekipage står högst upp på prispallen i Södertälje. Foto Veronique Böckow.
Skrivet i Nyheter, 2010-01-24 02:05
7 kommentarer
Apropå prispall-problemet: Ta själv med dig en pampig prispall till tävlingarna. "Själv är bäste dräng", du vet.
Jag hoppas att du har dragkrok på bilen. Annars kan det bli lite problematiskt. Jag menar, en ihopfällbar är svår att få till, så den blir tillräcklig stadig - och pampig!
Hoppas att du vågar dig till fler aussieträffar - så att jag får se er någon gång!