Sexuella trakasserier i Skutskär
En tjusning med hundssport är att man får se så mycket av vårt avlånga land, visserligen från bil och främst brukshundklubbar, men jag gillar upplevelserna, senast den i Skutskär som jag bara åkte förbi som ung. För i Skutskär stannande ingen, där luktade det skit från sulfatfabriken som spydde ut mörk rök från sina höga skorstenar så någon picknick var aldrig aktuell i Skutskär.
Med dessa minnen blev lördagens spårtävling på Skutskär Bk en angenäm upplevelse. När jag halv sju, efter nästan två timmars körning öppnande bildörren och släppte in försommaren luktade det bara gott. Beställde en leverpastejsmörgås, vilket var en omöjlig tanke för 20 år sedan. Efter smörgåsen blev det lottning och arrangören delade in de 20 ekipagen i två grupper. Vi hamnade i grupp B och fick därmed köra lydnaden först, vilket jag inte hade något emot, för eftersom vi missat spåret de senaste tävlingarna var jag nu lite sugen på att testa hur lydnaden ”utvecklats”.
De yttre förutsättningarna var perfekta, inte för varmt, inte för kallt och en torr och nyklippt plan välkomnade oss inför det fria följet. Jag hade min röda snygga jacka på mig och det fria följet gick riktigt bra – i tre meter. Då har jag en juckande kastrerad tik hängande på mitt vänsterben och där förlustar sig Mizty under ytterligare några meter innan jag stannar upp och avslutar tjyvparningen med milt våld.
Mizty är påläst och vet att tidelag tyvärr inte är förbjudet i Sverige. Hon vet också att politikerna har svårt för att lagstifta om ett förbud – men – att utnyttja detta och jucka offentligt på en tävling i Skutskär var att gå för långt. Nu är det bara att hoppas att Miztys beteende påskyndar lagstiftningen så det blir slut på dessa sexuella trakasserier på landets brukshundsklubbar.
Mizty har naturligtvis bett om ursäkt och skyller på kastringen som enligt henne lett till att hon är sexuellt understimulerad och i brist på annat duger mitt vänsterben. ”Skitsnack, nu vänder vi blad och går vidare”, sa jag och fortsatte vårt fria följ i Skutskär. Men domarna lät sig inte imponeras av promenaden utan på deras spadar visades en nolla respektive en femma.
Resten av lydnaden var helt okej. Några tior och inte under 7 på något av momenten och krypet satt fint med 9, 5. Dags för sakletning som var förlagd till en öppen blåsig äng. Mizty är ju inte berömd för sin speed och det jag kallar för ett lugnt och metodiskt letande kallar domarna för segt och oinspirerat. Och i lördags gick hon direkt ut i högra hörnet och plockade upp det första föremålet. Jag blev helt till mig och klappade om Mizty ordentligt innan andra skicket. Även detta snabbt in och ny omklappning. Sedan blev det inga mer glädjescener så vi fick nöja oss med två föremål och eftersom hon inte kissade eller bajsade utan letade i rutan utgick jag ifrån att vi fått en femma i betyg.
Men domarna gav inte insatsen godkänt utan underkände oss för att ”jag tar i hunden under momentet”. 0 i betyg och en erfarenhet rikare.
Med facit i hand kostade det mig ett cert att klappa Mizty, men det var hon värd, min primadonna.
Återstår spåret och då har klockan slagit tolv, solen står som högst och söndagsflanörerna har kommit ut i skogen, vilket får konsekvenser för oss. För medan jag väntar på funktionärerna hälsar jag på flera familjer som promenerar på vandringsleden som ligger 50 meter från upptagsrutan. Mizty gör ett fint upptag men redan efter 75 meter kommer vi fram till vandringsleden och Mizty sniffar febrilt innan hon bestämmer sig för att följa leden. Jag hakar på men när vi följt vandringsleden under flera minuter förstår jag att Mizty nu följer spåren efter familjen jag såg gå ut på leden. Jag vänder tillbaks till upptagsrutan och släpper på henne där hon gick ut tio minuter tidigare. Och denna gång går hon rakt över leden när vi kommer till den på nytt.
Mizty plockar sedan alla pinnar och hon hade inga problem med vandringsleden, fast vi passerade den fyra gånger på spåret. Problemet i början var att hon inte hunnit fått fäste innan förledningsspåren kom. Mizty hade heller inga problem med skogspinnarna och jag var heller aldrig orolig för dessa, eftersom vi under veckan tränat en gång på färska skogspinnar. Dammsugarmizty är ju så lättränad och på lördagens tävling var vi det enda ekipage, av 20, som klarade en dubbeltia på spåret.
Så om inte om Mizty juckat på mitt vänsterben på fria följet och om jag inte kladdat på henne under uppletandet så hade det hängt ett Cert på väggen hemma hos oss i dag. Nu hänger ingenting på den reserverade platsen men vår tid kommer. Frågan är bara när?
Krypet i Skutskär, maj 2012. Foto: Liz Myhr
Skrivet i Nyheter, 2012-05-29 14:16