Nyheter
2011-12-25Ett mellanår till ända
Woow. Ser att det senaste inlägget på bloggen skrevs den 12 september. Hade Mizty varit ansvarig hade jag sagt till henne att skärpa sig. Men nu är det jag och då tar jag till min paradgren; bortförklaringar. Erinrar mig att det var samma sak vid denna årstid förra året och då fick min pappas död bära skulden. Visserligen saknar jag honom dagligen men det vore fräckt av mig att skylla skrivkrampen på pappa ett och halvt år efter sin död. Framförallt när han inte kan försvara sig.
Sanningen är jag varje höst, när mörkret får övertaget, får en svacka. Så har det varit i alla tider och under oktober, november och december räcker energin till för det allra nödvändigaste och knappt det. När ljuset återigen får övertaget, vilket det fick under vintersolståndet i förrgår, brukar energin och kraften återkomma och nu när jag vet att det blir ljusare för varje dag känns det meningsfullt att skriva några rader.
Höstsäsongen blev lite stympad för oss när vi inte kom med på så många tävlingar men det blev två i oktober. En på Lidingö och en på Gotland. Mizty hade fullt på spåret vid båda tävlingarna, bakspår på Lidingö men rätt på Gotland, där hon också hade ett skapligt uppletande. Lidingö hade en knepig ruta som Mizty och de flesta andra hundar nollade i. Arrangörerna lägger alltmer rutor som inte har en tydlig stig utan sätter bara snitslar rakt in i skogen, varvid hundarna får svårare att orientera sig och letar även bakom föraren, eftersom det också blivit vallat där genom att publik och funktionärer strövat i området. Men nu är det bara att träna på detta. Var inte nära cert på Lidingö eller Gotland, även om vi hade certpoäng på Gotland men lydnaden nådde inte upp till de nödvändiga 210 poängen.
Nu vid årsskiftet är det aktuellt för att utvärdera 2011 års tävlingsverksamhet och för oss blev det ett mellanår där uppställda mål inte nåddes. Mina mål var ett förstapris i lydnadstrean, uppflyttade till elitsök och cert i elitspår. Inget av dessa mål uppnåddes. Efter en misslyckad inomhustävling under vintern bestämde jag mig för att lägga ned lydnadstävlingar för gott och nöja mig med att ha nått andrapris i lydnadstrean. Samma öde mötte Söket som lades ned efter ett katastrofalt sökläger under påskhelgen. Primadonnan gick inte ut och jag lade ned verksamheten utan att starta i en enda söktävling 2011. Bestämde mig på våren för att ransonera tävlandet och fokusera fullt ut på spår, som Mizty är duktig i. Och spåret har gått bra. Vi har kommit runt på alla spårtävlingar och oftast med alla pinnar med hem. Årets största besvikelse blev uppletandet som helt oväntat började strula och förstörde Certfesten för oss. Med skapliga uppletanden, betyg 5 - 8, hade Mizty varit Brukschampion i dag.
Inför 2012 har vi bara ett mål och det är att Mizty ska bli Brukschampion och jag tror det finns möjligheter. Har med en dåres envishet hävdat att Mizty blir som bäst vid åtta års ålder och det blir hon nästa år. Det är min första tävlingshund så det måste få ta lite tid att få upp henne på en jämn hög nivå. Och tittar man på SM-hundarna i bruks så är de bästa över fem år och jag tycker många har alldeles för lite tålamod med sina tävlingshundar. Har hunden inte nått toppresultat före tre års ålder så lägger de av eller köper ny hund. Jag tror på långsiktighet i all träning.
Under 2012 blir det en valp för min del och efter mycket övervägande har jag bestämt att det blir en ny Aussie. Min plan är att tävla med Mizty tills hon fyller tio och då bör den nya hunden vara mogen att ta över. Var ju på gång med att skaffa en valp redan för någon månad sedan men tyvärr gick det inte att förena med jobbet just då.
Önskar er alla ett Gott Nytt År
2011-12-25, 9 kommentarer
2011-09-12
Kvinnors åtrå och lotten stoppar oss
Min tilltro till devisen ”andras framgångar är min glädje” prövades i söndags när jag var spårläggare på klubbens elitspår. Visst är det roligt att andra får tävla men hur kul är det – egentligen - att vara bortlottad från tävlingen, gå upp halv fem en söndagsmorgon, rasta hunden, ta bilen och köra tre mil för plocka ner en kilometer snitslar i en fuktig skog. Jag ger upplevelsen en svag tvåa på en tiogradig skala. Och upplevelsen blev ju inte häftigare av att den tävlande inte klarade spåret och bröt tävlingen. ”Faen vad synd att vi blev bortlottade, det där spåret hade jag fixat lätt”, suckade Mizty i bilen. En suck som provocerade mig och när den tävlade åkt hem selade jag på Mizty där jag gått ut spåret tre timmar tidigare – och – utan problem plockade Mizty hem dom pinnar som låg kvar och skräpade i skogen.
Jag och Mizty tränar hårt och likt Usain Bolt siktar vi på två formtoppar per säsong och, åtminstone jag, ser fram emot att tävla när vi är toppade men då gäller det att ha tumme med fru fortuna, som konsekvent nobbat oss den senaste tiden. Det är ju lika grymt som om Usain Bolt skulle bli bortlottad till olympiaden i London nästa år.
Lottning och spårtävlingar är ett evigt dilemma men undrar om det inte eskalerat denna höst. I takt med att det blivit svårare att få marker och funktionärer har chansen för en start sjunkit drastiskt. För nu är 10 spår och 50 anmälningar standard på ett elitspår i Mälarregionen. Tidningen Brukshunden skriver ofta att intresset för brukset minskar och frågan är vad som är hönan och ägget när det gäller orsaken. Själv är jag inte särskilt förvånad över att folk som lägger ned massvis med timmar på träning tappar intresset när de aldrig får tävla. Något borde göras.
En bekant till mig sysslar med hästsport, som också har problem med för många anmälningar till sina tävlingar. Inte heller de har någon annan lösning än lottning – men – där garanteras man en plats om man blivit bortlottad tre gånger i rad. Är du bortlottad får du ett bortlottningskort och vid uppvisande av tre sådana vid anmälningen garanteras du en plats på tävlingen. Med den datateknik som SBK tar i bruk vid anmälningar nästa år kan detta utan problem skötas elektroniskt. Jag tycker detta skulle vara juste, för nu kommer vissa med på många tävlingar och andra på inga alls. Dessutom skulle övriga familjemedlemmar uppskatta systemet, eftersom planering av helgaktiviteter nu blockeras av att en i familjen är reserv till helgens tävling. ”Jag måste ju vara nykter och hemma ifall de ringer”, är en alltför vanlig röst bland hundfamiljer vid fredagsmyset. Ett alternativ vore naturligtvis om han eller hon satsade på hästsport istället - men - hur mysig är en häst hemma i tv-soffan?
När jag inte får tävla är min favoritsysselsättning att plocka fram gamla protokoll och räkna ut vad poängen blivit om inte det ena eller det andra inträffat. En trevlig syssla för det brukar bli väldigt fina poäng där flera Cert och förstapris plockats hem ”om inte det där förargliga/oturliga” hade inträffat. Senast roade jag mig med att titta på vilka betyg jag fått av manliga och kvinnliga domare och surt konstaterade jag att jag är männens favorit. Med enkönade manliga domare hade vi varit Brukschampion för länge sedan. Problemet med kvinnliga domare är att de fokuserar på min kropp. På protokollen står det dubbelkommando (Dk) utan att jag har en aning om vad det egentligen är frågan om. Men eftersom kvinnorna inte kan släppa blicken från kroppen ser de väl alltid någon liten vickning med höften eller stjärten. Möjligen skulle samma ordning tillämpas här som vid lottning. Efter tre kvinnliga domare fick man ett ”frikvinnokort” som garanterade manliga domare vid nästa tävling.
Så här i säsongens elfte timme har jag i ren desperation anmält mig till allt. Trots att jag är småsnål har jag anmält mig till flera tävlingar samma dag. Kosta vad det kosta vill och nu till helgen är vi reserv nummer 2 på Strängnäs tävling och reserv nummer 1 på Lidingös. Totalt 20 spår, så det borde finnas chans att komma med på en av dessa tävlingar. ”Ingen panik, når vi inte toppen i år, så gör vi det nästa år”, hälsar Mizty från tv-soffan.
Ps: i skrivande stund kom detta mejl från Strängnäs Bk:
"I går kväll kom det till vår kännedom att 300 orienterare skall passera över våra snittslade spår söndag morgon. Vi måste därför med kort varsel ställa in vår tävling. Pengar kommer att återbetalas så fort vi hinner. Mycket tråkigt tycker vi som förberett allt men vi kan inte påverka orienterarna.
Välkomna tillbaka, dom ska inte vara där nästa år. Har frågat".
Mvh
Tävlingsledaren Strängnäs Bk
2011-09-12, 9 kommentarer
2011-09-05
Det är jobbigt att vara nörd
Dans- eller hundläger spelar ingen roll. Jag gillar bara läger. För det är jobbigt att vara nörd. När man i bekantskapskretsen gör ett engagerat inlägg om problemen med ”Apporteringarna” i hundsport eller med ”Charlestonstegen” i dansen möts jag oftast av ett medlidsamt léende. Så är det inte på ett läger med nördar för där möts jag av intresserade blickar vid samma frågeställning. Som på årets Aussieläger vid Fliken i Bergslagen under helgen. Praktiska övningar blandades med intressanta diskussioner i dagarna tre och jag trivdes som fisken i vattnet.
Vardagen försvann och jag överlämnade allt ansvar till vår instruktör Kurt Lindfors från Avesta Bk. En man i sina bästa år, 76, och med kunskaper och erfarenheter som få andra nu levande personer besitter. Deltagit i fem Bruks-SM och vunnit ett av dem. Tävlar idag med bordern Okey i elitspår och elitsök. Och Kurt delar gärna med sig av sina kunskaper. Vi i spårgruppen lyssnade andäktigt när han förklarade varför det blir som det blir när vi tränar hund. ”Titta på ungdomarna som dansar med hundarna i freestyle. Vilken fantastisk kontakt de har med hunden”, sa Kurt till oss bruksmänniskor som kanske fördomsfullt trodde att han skulle tjata om att det var bättre förr. ”Ju mer man kan, desto ödmjukare blir man”, sa Kurt och menade att det viktigaste är att man lär känna sin egen hund. ”Vad som fungerar på en hund fungerar kanske inte på en annan och det gäller att individanpassa träningen. Däri ligger svårigheten”, sa Kurt Lindfors när vi styrde bilarna mot spårskogen för ett första träningspass.
Vi var sex ekipage i spårgruppen. Fem kvinnor och jag. Ibland saknar jag min tid i fackföreningsrörelsen på 1970-talet då jag jobbade som Målare. Undersökningar visade nämligen att 80 procent att dem som åkte på fackliga kurser på den tiden gjorde det för att ”få ett äventyr” eller ”hitta en partner”. Då fanns viljan men inte förutsättningarna, eftersom 99 procent var män på Målarförbundets kurser. Nu finns däremot förutsättningarna, eftersom 90 procent är kvinnor på hundkurser och inför Aussielägret hade jag förväntningar. De hade nämligen utlovat dubbelrum för samtliga och eftersom jag var ensam man var det 100 procents chans till kvinnligt sällskap. Frågan var bara med vem. Men vilken lycka är evig? För redan vid inskrivningen stod det klart att jag, trots löfte om annat, placerats i ett enkelrum. En tung start på lägret men jag hade i alla fall tur med vädret. För en skön sol skiner över oss när vi planerar dagens första spår.
Timret i Bergslagsskogarna är värdefullt, vilket innebär att den avverkas och mitt första spår blir över ett ofantligt hygge. Och jag hade inget emot detta för Mizty behöver tränas mer på öppna fält. I skogen är hon säkerheten själv men på fält missar hon för många apporter. Upptaget låg på 60-70 meter i risig terräng men detta klarade Mizty fint. Kurt Lindfors skulle ha sett på men han var upptagen med att leta efter försvunna kvinnor. Först försvann en spårläggare och när hon varit borta i nästan två timmar släppte vi på en hund med förare som tillsammans med Kurt skulle finna den försvunne spårläggaren. Och de hittar faktiskt henne men då uppstår problemet att dessa tre inte hittar hem till bilarna.
Tre timmar efter kursstart är instruktören med två kvinnor och en hund försvunna. När sedan en kursdeltagare startar bilen och åker omkring på skogsvägarna och tutar hejdlöst med hopp om att de försvunna ska höra signalen blir det för mycket. Dessutom har Kurt redan tappat sin hörapparat i ett kärr. Detta blev helt enkelt en för tuff start för mig, för Bergslagsskogen är djup och mobiltäckning är inte dess starkaste gren. Med en liggtid på 3, 5 timmar på ett soligt hygge ger jag upp och Mizty får gå sitt spår utan instruktör och kvinnlig support. Och hon gjorde det bra. Missade en pinne men ”även solen har ju fläckar”.
Lagom till lunch var vi återförenade men intresset för att återigen gå ut i skogen var inte så stark efter maten så vi bestämde oss för att köra ett uppletande istället. Något som passade mig bra, eftersom vi behöver träna momentet. Mizty gjorde väl ett si-så-där framträdande. Lägrets spårgrupp var inga nybörjare, tvärtom för där fanns både domare och förare till årets bruksaussie (2009) så det var kritiska ögon som granskade sakletandet. Jag fick också en hel del bra tips för att ”vässa” momentet. Och naturligtvis fick jag höra det som jag alltid får höra: ”Du måste vara roligare Benny, så hunden förstår att du är glad när den gjort något bra”.
- Ja, ja, jag vet. Jag är glad och det vet Mizty om, sa jag och tystade kritikerna. Kände mig nöjd, som alltid när argumenten ”biter”.
Med tanke på dagens intermezzo i skogen föreslog jag dans för att lätta upp stämningen på kvällen. Tyvärr fick jag inget gehör för idén och majoriteten mumlade något om sned könsfördelning. Inte för att jag förstod argumentet men som sann demokrat underordnade jag mig majoriteten. Och jag är inte den som sätter mig i ett hörn och tjurar när jag inte får igenom min vilja, utan ägnade mig då istället åt att hjälpa mina spårkollegor att montera in appen Tracks i sina mobiltelefoner. Ett litet smidigt gratisprogram som håller reda på var man befinner sig i skogen om man har en telefon med gps-funktion och internetuppkoppling. Ett uppskattat inslag som gav mig hel del ”kred” under de följande dagarna i spårskogen då ingen gick vilse.
De följande dagarna flöt på fint. Hundarna jobbade bra och vi fick härliga naturupplevelser och Kurt såg till att vi lärde oss än mer. Hans avslutning var magnifik. Kurt Lindfors specialtet är vindens betydelse för hundens spårförmåga och han gav oss många konkreta exempel på hur hunden agerar under skilda natur- och vindförhållanden. Vid sista dagens avslutning i skogen satsade Kurt allt och plockade då fram 40 genomskinliga overheadbilder som beskrev vindarnas vägar under skilda förhållanden. Men plastade genomskinliga overheadbilder visade i starkt solsken i en Bergslagsskog har sina begränsningar. För nu skymtade en viss Kurt Olsson fram i buskarna.
Ett bra försök Kurt men den showen får en chans till. Jag bjuder in dig till ett månadsmöte på min klubb så att du där kan visa dina bilder i mörker med en bra overheadapparat. För det du hade att berätta borde alla som sysslar med spår eller sök höra.
Detta var mitt första aussieläger och jag måste säga att det var en upplevelse att få se så många duktiga aussies. Lägret gjorde mig än mer övertygad om att även nästa hund också blir en aussie. Vissserligen tenderar rasen alltmer att bli en typisk ”tjejhund” men detta talar mer för rasen, än emot för min del. Det innebär ju mer spännande aussieläger framöver.
2011-09-05, 3 kommentarer
2011-08-23
Vi hade vunnit SM
”Vi har lottat och tyvärr har ni inte kommit med på vår spårtävling”, är ett alltför vanligt mejl som numera hamnar i min inkorg. Senast från min hemmaklubb Botkyrka Bk som har elitspår 11 september. Visserligen kan jag markera ovälkomna mejl som skräppost men detta löser ju inte problemet – fast - det känns väldigt snöpligt att spårsäsongen mer eller mindre tagit slut för oss i förtid. Och så typiskt, nu när vår akilleshäl uppletande börjar gå bra så får vi inte vara med och tävla. För Mizty är i toppform och vi skulle nog ha vunnit SM i spår förra helgen om vi bara fått vara med. Men oturligt nog hade ju Mizty en formsvacka under kvalperioden och därför missade vi kvalpoängen med cirka 100 poäng och nära skjuter ingen hare, så det är bara att gilla läget.
Nu vann istället en annan pensionär, Bernt Carlsson från Elfsborgs Bk, med sin labrador Mandylike's Overdrive. Hjärtligt grattis Bernt och visst är det lite kul att en pensionär kan vinna ett Svenskt idrottsmästerskap. Detta är, tycker jag, en del av charmen med hundsport; att båda könen och olika generationer tävlar mot varandra på samma villkor. I de flesta andra sporter tävlar man ju bara mot jämnåriga av samma kön som en själv, som exempelvis i kommande friidrotts-VM. Ett mästerskap där det sannolikt inte kommer att delas ut så många medaljer till pensionärer.
Åter till årets Bruks-SM och några provocerade läsare kanske undrar hur jag kan vara så säker på att vi skulle ha vunnit titeln vid en start. Svaret är enkelt, vi slog samtliga SM-ekipage under likartade förhållanden: För på tävlingsdagens morgon hade jag och Mizty lottning hemma i köket och jag drog spår nummer 4. Enligt tävlingsprogrammet för SM var påsläppet för detta spår 09 30 och exakt då släppte jag på Mizty vid ett spår som jag lagt två timmar tidigare. Hon gör ett perfekt upptag och utan problem hittar hon alla pinnar plus slutet på 23 minuter. En dubbeltia och med detta resultat skulle vi tillsammans med Bernt Karlsson och Marie-Louise Stålberg lett mästerskapet efter spårmomentet. Av 30 ekipage var det bara dessa två som hade fullt på spårarbetet vid årets SM. Duktiga Ulrika Wall med mallen Foggens Orka hade exempelvis två pinnar bort och en åtta på spåret men fixade ändå bronset (www.sbk-sm.se/bruks-ipo.2011/media/Reslu...).
Efter lunch var det sedan dags för uppletande och jag lägger ut föremål som liknar de som SM-hundarna letade efter. Och Mizty gör ett fantastiskt jobb och hittar alla föremål inom fyra minuter. Naturligtvis en ny tia och därmed hade vi gått upp i en solklar ledning på SM, eftersom Marie-Louise Stålberg nollade och Bernt Carlsson bara fick betyg 8 på momentet. Och med dagens form hade vi aldrig släppt en ledning på 12 poäng inför lydnaden. Vi hade kört på säkerhet och inte tagit några risker och därmed hade titeln blivit vår.
Men eftersom vi inte fick vara med på årets SM så blev det tyvärr ingen titel för oss i år, utan jag får nöja mig med att ha varit delaktig i andras framgångar. Liksom författaren Björn Ranelid vill jag ogärna framhäva min egen betydelse – men - det går inte att bortse från att jag är djupt delaktig i exempelvis Silva Holmérs sjundeplacering i sök. Silva hjälpte till på Miztys första valpkurs och som bekant är instruktörer mästare på att snappa upp tips från kursdeltagarna. Dessutom, när hennes SM-hund Q-bus var valp, låg jag figge för honom och därmed lades en stabil grund för deras framgångar. Och Sandra Janssons guld i sök är jag också delaktig i. Jag har aldrig pratad med Sandra men hennes mamma har varit tävlingsledare när Mizty tävlat. Naturligtvis har hon då snappat upp några finesser som Sandra nu hade nytta av. Men eftersom mitt mantra är ”andras framgångar är min glädje” störs jag inte av detta utan gratulerar istället Sandra Jansson och Silva Holmér till deras framgångar.
Mizty börjar ju bli mätt på framgångar och därför går jag i valptankar för att ge henne stimulerande konkurrens på hemmaplan. För en vass unghund skulle nog få fart på primadonnan som strax firar sin sjuårsdag. Har länge velat kring ras och eftersom Labradorer vann guld i både spår och sök på årets SM så borde ju valet vara lätt. Men jag vill inte ha en sådan där korthårig sak i tv-soffan. Det måste till lite päls för att det där riktiga ”fredagsmyset” ska infinna sig. Sneglat på Border men alltfler varnar för alla sjukdomar rasen numera dras med. Det finns tame-faen inte en frisk borderkull längre, varnade en kännare senast i helgen. Jaktgolden har också lockat men eftersom jag aldrig haft en retriever och är helt ointresserad av jakt och jaktprov känns det inte helt rätt för mig – och hunden. Dessutom tycker jag rasen känns lite opersonligt då alla är gula och så lika varandra.
Så det lutar alltmer åt en ny Aussie. Visserligen kan rasen inte rada upp en massa tävlingsframgångar men det är en frisk ras och en förbaskat trevlig familjhund och det väger tungt i min vågskål. För trots allt, 90 procent av hundägandet handlar om socialt umgänge. Funkar hunden sedan också på tävling så är det en bonus och med de kunskaper jag nu har om rasen och hundträning är jag övertygad om att det går att komma långt med en Aussie. Jag har slängt ut kroken till bra aussieuppfödare och nu kan valpen komma snabbt. Väldigt snabbt.
2011-08-23, 4 kommentarer
2011-08-21
SM på distans – en katastrof
Under helgen har jag följt Bruks-SM nere i Småland. Ja, inte på plats utan via webben. Ett segt projekt och då menar jag inte uppkopplingen utan rapporteringen. För två år sedan, vid SM i Piteå, sändes finaldagen direkt på webb-tv, vilket var kanon. I realtid kunde man då se ekipagen och höra Staffan Nordins kunniga kommentarer när medaljerna fördelades vid den avslutande lydnaden. Jag trodde detta var början på något som skulle popularisera hundsporten vartefter tekniken utvecklades. Men icke, för fast tekniken blivit bättre och webb-tv blivit billigare valde SBK bort möjligen att direktsända arrangemanget 2011.
Istället skröt Brukstidningen brett om att det skulle gå att följa tävlingarna direkt på deras webb. Dom reportagen kan fortfarande läsas på http://www.brukshunden.se och mitt betyg på dessa ”reportage” blir 0, alltså ej godkänt. Av bilderna att döma var ”reportrarna” på plats men textmässigt handlar det mest om fredagens invigning och i skrivande stund, klockan 23 på söndagskvällen, står det fortfarande att vi väntar på prisutdelningen klockan 16 00. Tidningens skjutjärn sitter väl på saloonen i High Chapparall, eller Chaparral som tävlingsplatsen felaktigt kallas i deras egna texter.
Nej, för den intresserade av Bruks-SM fanns bara arrangörens egen hemsida http://www.sbk-sm.se/bruks-ipo.2011. Också det en sida med låga ambitioner, där resultatrapporteringen låg långt efter realtid. Ett par gånger lades det in resultat under lördagen och något bättre på söndagen. Men med dagens teknik och programmet Aldus kopplat till hemsidan går det ju i stort sett att få ut betygen på webben i samma ögonblick som de utdelas.
Detta var säkert ett lyckat SM för de fem procent som var på plats men för oss 95 procent hundsportälskare som inte var där var det en katastrof. Själv gav jag upp och kopplade istället upp mig på Svt-Play som direktsände Orienterings-VM i Frankrike som webb-tv. Och vilken kontrast till hundsporten. Här var varje löpare utrustad med en gps och man kunde följa dem i skogen och se när de bommade, eller spikade en kontroll. Samma teknik skulle exempelvis kunna användas vid en spårtävling. Vilket drama skulle inte utspelas om vi via datorn kunde följa våra favoriter och se om de hittade, eller missade en pinne.
Jag vet att det pågår diskussioner den här riktningen inför Bruks-SM 2014, då Sörmlandsdistriktet arrangerar med Nynäshamn som huvudort. Låt oss nu hoppas att det inte stannar vi löst prat, utan att det sker en förändring som leder till att hundsporten populariseras utanför nördens trånga krets.
2011-08-21, 10 kommentarer
2011-08-10
Höjden av lycka är nådd
Nu vet jag vad verklig lycka är. Jag fann den i Hagfors i söndags klockan 11.14, då Mizty och jag med startnummer fyra tog oss an uppletanderutan på klubbens spårtävling. De som följer bloggen vet att vi haft problem med momentet och att vi inte var favoriter inför tävlingen. Men vi överraskade alla genom att sopa hem momentet. Mizty plockade snabbt hem de fyra föremålen. Visserligen lite småstrul men vem bryr sig när betyget blev 8,5/9. Siffror som vi aldrig tidigare varit i närheten av och betyg som inget av de andra tolv andra ekipagen på dagens tävling kom i närheten av. När tävlingsledaren tog i hand och tackade för uppvisningen förstod jag vad verklig lycka är för så som vi kämpat med detta moment. Nota bene bara detta inte var en tillfällighet utan att träningen inneburit ett permanent genombrott för då ser det ljust inför framtidens spårtävlingar.
För spåra kan hon min lilla primadonna, så också i okända Värmlandsskogar denna söndag. Snabbt fann Mizty spåret i den fina upptagsrutan och det kändes befriande skönt när vi fick gå i väg utan att stoppas genom att någon värmlänning ropade ”bakspår”. Och Mizty gör ett utmärkt spårarbete, inga tapp och när den sjätte pinnen hämtas efter 17 minuter tänker jag ”nu är det en pinne kvar och så härligt att inleda söndagsmorgonen med en dubbeltia”. Men så blev det inte för strax därefter står Mizty med den långa pinnen i munnen och väntar på sin slutbelöning. Sluttid 19 minuter och en snopen Benny Hellis redovisar 6 + 1 och betyg 9 på momentet. Men med 10 på upptaget och 9 på spåret var jag nöjd med skogsarbetet.
Tänk att man aldrig får vara riktigt glad för när allt såg så bra ut började det ösregna inför lydnaden, varav den fina planen fylldes med vatten och Mizty funkar helt enkelt inte på blöta planer. Hon vill inte sitta, ligga eller krypa under dessa förhållanden och med facit i hand borde jag varit nöjd med dagen och åkt hem efter specialen. Men tävlingsinstinkten tog över: ”I dag kanske det ändå funkar” tänkte jag, fast jag visste att Mizty aldrig ansträngt sig när det är blött och äckligt och det gjorde hon inte denna dag heller. Lydnaden blev helt enkelt en katastrof på 169 poäng. För dessa poäng blir det när hunden inte sitter ned vid halterna på fria följet, inte lägger sig på inkallningen eller kryper på krypmomentet. Och eftersom hon inte vill vistas på den äckliga planen finns det ingen energi i de andra momenten heller. För långsamma apporteringar och svagt gläfs istället för distinkta skall vid ljudgivningen bjöd Mizty på denna regniga och kalla söndag.
Betygen i Hagfors
Uppl. av spår 10.0 10.0
Spårning 9 0 9.0
Uppl. av föremål 8.5 9.0
Platsligg med skott 10.0 9.5
Fritt följ 5.5 6.0
Inkall. med ställ. & ligg 5.0 5.0
Framåtsändande 5.5 5.0
Krypande 0.0 0.0
Skall 6.0 6.0
Metallapport 6.0 6.0
Tungapport 6.0 5.5
Hopp 7.5 8.0
Stege 10.0 9.5
Totalpoäng, lydnad: 170.0 169.0
Totalpoäng, specialen 320,0 323.0
Summa totalt: 491.00. Sjätte plats i tävlingen och godkända.
Betyg, prispallen på Hagfors Bk
Det märks att det inte varit någon bedömning av prispallar i Värmland under de senaste åren och det var den främsta orsaken till att jag valde att tävla i regionen denna sommar. Pallarna är ålderdomliga och oftast felplacerade, som den på Hagfors, placerad med utsikt över parkeringen som om detta handlade om en bilförsäljning. Pallen var annars helt okej. Stabil och stadig men i fel färg. Den vita färgen harmonierade inte mot klubbhuset. Men siffrorna i järn var stilfullt designade. Men värst av allt: Pallen användes aldrig vid prisutdelningen utan den skedde på klubbhusets takförsedda veranda. Jag blir så trött: I Årjäng var det för varmt för att hålla prisceremonin utomhus och nu i Hagfors skyllde de på att det ösregnade. Men är det inte en utomhussport vi sysslar med. Skärpning Värmlänningar!
Betyg 6,5
Har nu lämnat Värmland efter en rolig och händelserik vecka. Oklart när nästa tävling blir men har anmält oss till Bergslagens och Stockholms DM i augusti. Visst vet jag att vi tillhör Sörmlandsdistriktet men det brukar finnas goda chanser att som utböling få komma med på andras DM eftersom det där erbjuds många spår och flera klubbar har inte några elitekipage som kan nyttja sina platser.
2011-08-10, 4 kommentarer
2011-08-03
Tillfälligheter och otur skiljer oss från toppekipagen
Så var Värmlandsdebuten avklarad genom deltagandet i elitspåret på Årjängs BK:s tävling. Tio startande och vi kom åtta på 480 poäng, nästan 100 poäng efter vinnaren och sist av de som fullföljde tävlingen. Och jag som bara trodde att det var att ställa upp Mizty på planen så skulle tiorna ramla in på en tävling 40 mil från Stockholm. Men jag var inte missnöjd eller sur efter tävlingen för vi hade kul hela dagen. Miztys attityd var positiv och som vanligt var det bara otur och tillfälligheter som skilde oss från tätekipagen. Exempelvis en pinne på spåret. Mizty hittade sex av sju, vilket inte är så pjåkigt i en helt främmande terräng, för här fanns varg- och björnspår, vilket är en himla skillnad mot vildsvinen som strövar omkring i våra träningsmarker. Dessutom var det ohyggligt varmt och spåret gick mestadels lockande nära en vacker tjärn som inbjöd till bad. Men Mity motstod den utplacerade lockelsen och gick torr och fin runt sitt spår på 29 minuter.
Däremot var väl inte påsläppet det bästa som upplevts på en spårtävling. Betyg fem efter att Mizty gått ut ur rutan vid fel ställe två gånger innan hon hittade rätt spår och då tog hon bakspår. Inget kul, men varje gång Mizty tar bakspår tänker jag: ”Faen också, men kunde de vinna SM med bakspår förra året så ska väl vi också kunna sopa hem den här tävlingen”.
Med en pinne bort och bakspår kändes det ganska avspänt inför uppletandet men när Miztys kullsyster Mynta med Heidi Linnerud kom tillbaks förstod jag att vi skulle få det svårt. ”Vi fick noll med två föremål fast Mynta jobbade hela tiden”, sa en besviken Heidi och menade att motsvarande jobb hade gett minst en femma på en tävling hemma i Norge. Och jag led med Heidi för Mynta hade fullt på skogsarbetet och var på väg mot sitt första Cert i Sverige. Mynta är en kanonhund och tillsammans med Heidi tillhör de Norges toppekipage. De är första reserv till Norska mästerskapen i spår (totalt 15 ekipage) som går i Stavanger om fjorton dagar.
”De här domarna premierar tempo och arbetslust”, sa en medtävlare från hemmaklubben och sänkte därmed mina förhoppningar inför Miztys uppletandet rejält. För rutan var inte lätt. Inte en platt fläck utan gropigt och svårsprunget i värmen. Jag tyckte Mizty jobbade på skapligt, ingen racerfart men galopp. Några stopp stökade till det och att kissa mitt framför domarna gav inte heller några gratispoäng när det var dags för betygssättning för de tre föremål som Mizty tagit med in till stigen. ”Du får fem av mig”, sa den snälla domaren. ”Du får noll av mig”, sa den dumma domaren.
Lydnaden var inte kanon, men inte heller någon katastrof. Mizty var glad, om än okoncentrerad emellanåt. Jag vet våra svaga moment men tycker, trots allt, att vi arbetat upp lägstanivån och får alltmer sällan noll eller fem på något moment. Nu ska vi bara vässa toppen så att sjuorna blir 8 - 8,5 istället och det ska vi ägna vintern åt. Har ju sagt att Mity når sin topp vid 8 års ålder så nästa år är det dags att visa klass. Tycker också lydnaden är lättare att hantera nu när vi lämnat sök- och lydnadstävlingar bakom oss. Färre moment och färre tävlingar betyder mer fokus på de moment som ingår i elitbrukset.
Betygen i Årjäng
Uppl. av spår 5.0 5.0
Spårning 9 0 9.0
Uppl. av föremål 0.0 5.0
Platsligg med skott 10 10
Fritt följ 6.5 6.5
Inkall. med ställ. & ligg 7.0 6.5
Framåtsändande 6.5 7.0
Krypande 8.0 9.0
Skall 7.5 7.0
Metallapport 7.0 7.5
Tungapport 7.0 7.5
Hopp 8.0 8.5
Stege 10 10
Totalpoäng, lydnad: 235.5 231.25
Totalpoäng, specialen 229,0 259.0
Summa totalt: 475.25. Åttonde plats i tävlingen och godkända.
Redan nu på söndag gör vi ett nytt försök i Värmlandsskogarna, då vi kommit med på elitspåret i Hagfors.
Betyg prispallen Årjäng
Årjäng är en gammal liten pittoresk klubb med en funktionell appellplan. Inga märkvärdigheter, men det funkar är klubbens signum. De är inte en klubb där man förändrar saker utan vidare. Deras uppletanderuta har några år på nacken och det finns uppenbarligen inga planer på att pröva någon annan ruta, för i hörnen på dagens sitter inga flyttbara snitslar, utan träden är målade med en röd vädertålig utomhusfärg som håller många år till. Klubben har aldrig haft någon prispall och tycker säkert detta är onödigt, ”eftersom det fungerar ändå”. Dagens prisutdelning ägde inte ens rum utomhus. ”Det är så himla varmt så vi kör den här inne” sa den ansvarige och ville få det hela överstökat så fort som möjligt. Till skillnad mot vissa domare tycker jag inte om att sätta betyget 0, men eftersom detta är en rättvis tävling mellan landets brukshundsklubbar så har jag inget annat val. Ingen pall – inget betyg.
Betyg 0
2011-08-03, 1 kommentarer
2011-07-22
Det kostar att ligga på topp
Allt sedan årsbästalistorna i bruks för 2010 presenterades på www.dogmatix.se har jag funderat på varför bruksekipage i Mälarregionen är så mycket sämre än de som kommer från norra eller södra Sverige. För resultaten talar sitt tydliga språk; våra hundar och hundförare är chanslösa mot dom som växt upp med norrländsk luft eller med skånska vidder.
Bland de 30 bästa bruksekipagen i spår under 2010 finns bara ett enda ekipage från mälarregionen. Lite märkligt eftersom regionen har flest utövare. Ju längre bort du bor från Stockholm, desto bättre placerad, visar dessa fakta. Ännu märkligare blir det när man går igenom på vilka tävlingar som toppekipagen tagit sina betyg.
Årsbästalista tas fram genom att de fem bästa resultaten summeras. De 20 bästa ekipagen i spår har alltså sammantaget genomfört 100 tävlingar som gett dem betyg som lett till att de kommit upp på Sverigelistans topp-20. Vid en granskning visar det sig att inte en enda av dessa 100 tävlingar arrangerats av klubbar inom Mälarregionen. Inte ett enda topp 20-ekipage har alltså fått något av sina betyg på en tävling som en klubb inom Stockholms- Upplands- eller Sörmlands- distriktet arrangerat, fast dessa regioner arrangerade flest elitspårtävlingar i hela landet under 2010.
I lydnadsklass ser det bättre ut för oss med Mälardalsblod i ådrorna men här gäller det istället att ha rätt ras för Border Collie dominerar totalt. Av Sveriges 20 bästa lydnadshundar 2010 är 15 stycken en Border Collie, vilket främst är ett resultat av att explosivitet numera premieras så kraftigt vid bedömningarna av lydnad. Raser med andra egenskaper göre sig ej besvär i den yttersta eliten, vilket är en lite tråkig utveckling, eftersom mångfald berikar tillvaron.
Min blogg är ingen forskningsrapport utan bara tankar kring verkligheten och en logisk slutsats utifrån dessa tankar vore ju att skaffa en Border och flytta till Kiruna. Vi får se hur det blir, men en hund till blir det; snart eller inom ett år beroende på vad som dyker upp. Mizty är min första tävlingshund och har fått utstå mycket för min skull. Jag har varit nyfiken på vad hundsporten kan erbjuda och har därför prövat på det mesta inom sporten, oavsett vad Mizty tyckt varit roligt eller haft talang för. Min nästa hund ska bara tränas och tävla i det som den tycker är roligt och har talang för. Och könet har ingen betydelse. Mizty är kastrerad och skulle funka med såväl en hanne som en tik.
Rasen blir en Border Collie, en Aussie eller en Jaktgolden beroende på vilken individ jag fastnar för. Jag har anmält intresse hos uppfödare jag litar på men ett problem är att uppfödare som satsar på brukset har kö för sina kommande valpköpare - och - det är osäkert var en bloggande pensionär från Stockholm hamnar i den kön.
Krokar är utslängda och vi får se vad det blir men nu är det Mizty som är min kompis och tävlingshund. Förblir hon frisk så kan hon utan problem tävla upp till tioårsåldern och jag har alltid sagt att hon kommer att vara som allra bäst när hon fyller åtta, alltså nästa år. Men utifrån beskrivna fakta ska jag framöver underlätta för henne genom att tävla så långt från Stockholm som möjligt, vilket innebär att vår nästa tävling om drygt en vecka blir i Årjäng den 31 juli och Hagfors helgen därpå, vars elitspår vi kommit med på. Det blir övernattningar och över 100 mils bilkörning där bara bensinen går på närmare två tusen kronor – men - det är det värt. För som toppekipagen säger; ”Ska du ha en 10:a så kostar det”.
2011-07-22, 1 kommentarer
2011-07-13
Jag älskar läger
Dans- eller hundläger spelar ingen roll. Jag gillar helt enkelt att vara en lägerdeltagare. Helt ansvarslöst lägger jag allt ansvar på betalda instruktörer, äter mig mätt och sover gott. Njaa...sovkomforten i en Ford Mondeo av 1996 års modell kan naturligtvis diskuteras och jag erkänner villigt att det finns bättre – och dyrare - husbilar i dag. Inledde förra veckan med Swinglägret i Herräng (http://www.herrang.com). Dansade nätterna igenom och sov inte i Mondeon före fem på morgonen en endaste natt. Detta var Miztys sjätte danssommar och hon trivdes utmärkt, framförallt på tisdagen då jag la ett spår åt henne. Bland myggor och fästingar hittade hon alla pinnar jag lagt ut.
Efter fem dansdygn styrde vi Forden norrut med sikte på MeetMyOwns (http://www.meetmyown.com) kennelläger i Nederhögen (http://www.nederhogen.se) där mina favoritskogar finns: Öppen fin barrskog där marken är beklädd med mjuk skön vitmossa, som Mizty hade problem med vid sitt första spår på lägret. För i den norrländska tundran fanns helt andra dofter än i de Rosländska skogarna. Men ur träningssynpunkt tror jag stenhårt på att lägga spår i olika terrängtyper och försöker därför variera underlaget så mycket som möjligt i varje spår jag erbjuder Mizty. En metod som visade sig vara lönsam när vi avslutade lägret med en tävling i Järvsö.
Järvsö Bk erbjöd hela 24 elitspår till söndagens tävling, vilket är beundransvärt när man vet vilket arbete som ligger bakom en spårtävling. Ekipagen lottades i två grupper som därmed blev två separata tävlingar och vi lottades in i grupp 2, som började med lydnaden. Lydnadstävling klockan halvåtta en söndagsmorgon är inte riktigt min grej, utan jag tycker det är betydligt trevligare att gå ett spår i skogen vid den tiden. Och denna morgon var det också blött i gräset, vilket Mizty ogillade vid krypet – hennes paradgren. Damen tycker inte om att bli blöt om magen och den ena domaren underkände krypet och gav betyg 0. Den andra tyckte däremot inte att det var så pjåkigt utan gav henne betyg 7. Så olika kan det bli i en bedömningssport. Detsamma på framsändandet: 0 och 5 av domarna. Ett hjärnsläpp från mig och Mizty kallades in strax bakom gruppen och långt innan tävlingsledaren kommenderat ”kalla in”. Och att banans ytterkanter hade markerats med pinnar liknande mina marschallhållare drog också ned betyget. Mizty skulle bara fram till pinnarna för att se om det låg någon godis på dom.
”Jag tyckte lydnaden såg riktigt bra ut”, sa Eva som var vår lydnadsinstruktör på lägret, efter att ha sett hela vårt program. Hon tyckte attityden var bättre än förväntat och sa att ”vi inte har så långt till att det blir riktigt bra”. Orden värmde för jag tyckte själv om Miztys attityd denna dag. Tempot på inkallningen med ställande och läggande var exempelvis riktigt bra och momentet belönades med 9, 5 av domaren Åsa Löfgren, som inte är känd för att dela ut några överpoäng. 7 på fria följet var jag också nöjd med för det var inget ekipage som fick högre än 8 fast jag tyckte det fanns några riktigt fina fria följ, exempelvis Tomas Ivarssons med sin Malle.
Tomas var vår instruktör i skogen på kennellägret och vi gnuggade uppletandet med mycket lek och kamp inför tävlingen. Efter den uppladdningen var jag optimistisk inför momentet – men – tyvärr fick Mizty ett återfall som gav 0 i betyg. Blev verkligen förvånad för hon såg taggad ut när jag ställde upp henne inför uppgiften, men när jag ger kommandot ”leta” beter hon sig som om jag slagit en klubba i huvet på henne. Går långsamt ut tre meter i rutan och där ställer hon sig och glor på mig med huvud och svans nere. Då vet jag att momentet är kört för dagen. Efter en massa tjat går hon ut och lufsar in med ett föremål innan tiden är ute. Betyg 0. Verkligen trist för så som vi har tränat på momentet och det har sett riktigt bra ut på slutet. Men det är bara att konstatera: De som genomgår en rehabilitering får ofta återfall och det är bara att kämpa vidare i motvinden.
Däremot är jag väldigt nöjd med Mitys spårarbete, även om det blev ett bakspår och betyg 7 på upptaget. Vårt spår gick på en Ås och underlaget var i stort sett bara vitmossa, vilket var perfekt tajmning då vi tränat på underlaget under kennellägret. Alla pinnar hem på 22 minuter blev en bra avslutning på dagen. Totalpoängen räckte till godkänt och som oftast efter en tävling tänker man på vad som hade hänt om inte just – om – funnits. Då kanske vi hade hamnat i den andra gruppen som hade spåret först och en torr lydnadsplan för krypet. Och då kanske vi hade fått ett Cert, för där räckte 537 poäng till ett ”släpcert” denna dag.
Våra framtida tävlingsplaner är en Värmlandsturné i slutet av Juli. En resa där tävlingar, semester, jobb och en rockabillykonsert blandas i en härlig mix. Anmält mig till tävlingar i Mariestad, Årjäng och Hagfors. Fick nyss besked om att vi blivit bortlottade i Mariestad men två chanser återstår. Borde komma med på en av tre tävlingar, annars vore det orättvist, men vem har sagt att världen är rättvis. Det är upp och ned - bara att gilla läget – vad som än händer.
Betyg, prispallen på Järvsö Bk
När jag tävlade på Järvsö Bk förra året gav jag pallen följande betyg:
”Pallen i Järvsö är byggd i klassisk traditionell stil. Den är stabil och har bra proportioner. Siffrorna på pallen är enkla och tydliga och denna ”funkispall” fyller sitt ändamål på ett utmärkt sätt. Placeringen är okej men står aningen för snett för medaljörerna måste vrida på huvudet för att se appellplanen där tävlingen avgjordes. På plussidan ligger Järvsös tradition att alltid utbringa ett fyrfaldigt hurra för medaljörerna. Ett inslag som förhöjde stämningen under prisutdelningen. Betyg 8.0”
Vid årets besök konstaterade jag att Järvsö håller på sina traditioner. Samma pall, samma placering och samma procedurer kring prisutdelningen. Det hedrar dom. Järvsö är en klubb som tar prisutdelningarna på allvar, där vinnarna hedras med ett fyrfaldigt leve och allmän fotografering som avslutning. Den positiva attityden gör att jag uppdaterar deras pall med 0,5 poäng och därmed kliver Järvsöpallen upp som en landets främsta prispallar.
Betyg 8,5
2011-07-13, 1 kommentarer
2011-07-01
Nu tar vi nya tag
Efter att vi fått problem med uppletandet beslutade jag att göra ett tävlingsuppehåll tills momentet fungerade igen. För det kändes meningslöst att tävla och inte kunna konkurrera. Förlora 60 poäng på ett moment har ingen råd med, inte ens Mizty i toppform. Och lite pirr i magen hade jag när vi via en reservplats fick vara med på Riesenmästerskapet som arrangerades av min hemmaklubb Botkyrka BK. Men det kändes ändå tryggt att comebacken skulle ske i en uppletanderuta som Mizty kände till. En ruta som bjuder på en inledande nedförsbacke där Mizty brukar rulta ned med skaplig fart när vi tränar.
Men innan uppletandet gällde det att klara spåret och den här dagen fick vi ett ”parkspår” med lingonris, mossa och inga nivåskillnader. Lång väntan och när funktionärerna äntligen kommer hastar vi snabbt iväg. Alltför snabbt – för tio meter in i upptagningsrutan sätter sig Mizty och slår en drill innan hon klockrent tar upp spåret åt rätt håll. En klar tia om jag hade rastat Mizty innan påsläppet. Nu blev betyget istället 9.
Mizty spårar koncentrerat och plockar de första tre pinnarna men sedan ledsnar hon på att promenera i parken, höjer nosen och spatserar på som om vi vore på en koppelpromenad i en stadspark. Hon plockar en pinne till men med fyra+slut presterar vi årets sämsta spårresultat. Mizty är ju snart sju och har spårat under många år, vilket betyder att hon måste få lite utmaningar för att koncentrationen ska vara på topp. I dag var det helt enkelt för lätt och då blir Mizty nonchalant i sitt spårarbete.
Men jag brydde mig inte så mycket för dagens uppgift var uppletandet och med 7 på spåret fick vi fortsätta tävlingen. Och uppletandet gick riktigt bra. Fyra föremål och betyg 8,5 av båda domarna. Och framförallt var det inga stopp vid stigen utan Mizty letade hela tiden. Betygsavdragen var för slarviga avslut och olydnad. Jag var nu nöjd med dagen och bara pliktskyldigt körde vi sedan igenom lydnaden som gick si-så-där. 213, 5 poäng. Totalt 489, godkända och femma i tävlingen.
Även kommande helg halkade vi in i tävlingen som reserv, efter ett samtal från Knivsta BK sent på lördagskvällen. Och även denna gång var mitt fokus att uppletandet skulle funka, men först hade vi spåret: Denna gång hade vi ett ordentligt skogspår och Mizty valde bakspår, vilket var länge sedan. Men det var bara att gilla läget och gå i väg – men – jag känner inte igen den säkre ”Dammsugamizty”. Hon får svårt att få fäste och tappar spåret gång på gång och när vi efter 30 minuter hittar slutpinnen har jag bara fyra små i fickan, alltså samma som helgen innan. Då skyllde jag på att spåret var för lätt och nu skyller jag på att det var för svårt.
För när jag pratar med mina medtävlare visar det sig att bara fem ekipage av 11 tog sig runt spåret och av de som kom runt sa alla att de haft stora svårigheter. Den gängse förklaringen var det enorma skyfall som svepte över markerna timmen innan start. En regnskur som bröt en veckas tropisk värme med flödande sol. När dessa marker nu vattnades blev det naturligtvis full fart på vegetationen och dessa dofter dödade de små fotsteg som spårläggarna åstadkommit. För ett år sedan bloggade jag om 38 bortförklaringar(www.canis.se/gensider.php?gid=120&la...)till uteblivna framgångar och sedan dess har jag nu kommit på lika många till. Hundsport är härligt, för alltid är någon annans fel när något blir tokigt.
Med bakspår och tre pinnar kvar i skogen var alla chanser till Cert och en topplacering borta och jag kände mig avspänd inför uppletandet som gick riktigt bra, även om Mizty bara hittade tre föremål. Rätt attityd, svansen i vädret och hon letade hela tiden, vilket var det viktigaste. Det är inte alla som jublar åt 6,5 i betyg men det gjorde jag. Börjar faktiskt tro på en framtid för nu börjar uppletandet se ”normalt” ut igen. Körde igenom lydnaden som inte blev någon uppvisning men spelar roll, när uppletandet funkade. Godkända och fyra i tävlingen blev dagens facit.
Nu är det semester men det nyvunna tävlingsintresset har lett till att vi tävlar på ledigheten. Söndagen den 10 Juli har vi kommit med på Järvsös elitspår. En trevlig tävling. Var där i fjol, så jag vet. I år erbjuder de hela 24 spår, vilket är berömvärt när man vet vilket jobb som ligger bakom en spårtävling. Tävlingen blir en del av en norrlandsturné som inleds med ett kennelläger i Nederhögen i Jämtland (http://www.nederhogen.se). En tradition som jag ogärna missar. Underbara lägerdeltagare, härliga hundar, fina spårskogar och inga fästingar. Det är det däremot gått om i Herräng i norra Roslagen som vi åker till i morgon, lördag. Ska vara med på världens största läger för Boggie- och Lindydansare (http://www.herrang.com). Dansare från hela världen kommer till denna lilla håla för att dansa dygnet runt under fem veckor. Jag nöjer mig med en vecka, vilket blir en perfekt uppladdning inför tävlingen i Järvsö. Många klagar ju på min hasande stil på fria följet men med en veckas dans i benen blir det nog en helt annan spänst i steget på Järvsös appellplan.
Ett smakprov: http://www.youtube.com/watch?v=0Y6jzg1nZ9k
2011-07-01, 2 kommentarer
Sida 1 av 12. Nästa sida