Nyheter
2010-02-15Nu är det för sent
Nu är hoppet ute för alla som längtat efter en valp från MeetMyOwn Misty May. I Tisdags förra veckan försvann äggstockar, livmoder och 5 500 kronor från våran gemensamma värld. Och med en veckas perspektiv undrar jag om inte förlusten av pengarna har satt djupare spår i mig än vad förlusten av ”paketet” har gjort för Mizty, för hon är piggare än nånsin.
Hitintills har jag inte märkt något av de negativa komplikationer som kan inträffa, exempelvis inkontinens. Kiss- och bajseriet fungerar som vanligt. Hon blev lite lös i magen av smärtstillande medicin de första dagarna men det har nu rättat till sig. Under veckan har vi bara tagit kortare promenader och var i dag på klubben för första gången sedan operationen. Vi tränande ”lugna moment” och träningsuppehållet verkar ha gjort henne gott för det var en alert dam som gick vid min sida denna dag.
Med plasttratt över huvudet och tretton stygn under magen stod vi över tävling förra helgen men stygnen tas bort på fredag och då tävlar vi naturligtvis på söndag igen. Inomhussäsongen ska avslutas med en ny lydnadstrea i Viksbergs ridhus, som troligtvis inte heller denna gång kan erbjuda någon prispall, så en andraplats och ett andrapris blir väl vår belöning. Om de hade haft en prispall är jag säker på att en kastrerad Mizty lätt tagit det där förstapriset. Djursjukhuset lämnade visserligen ingen ”vinstgaranti” men visst har man rätt att kräva en del resultat för drygt 5 000 kronor.
Och ska jag vara ärlig, så har Mizty aldrig riktigt gillat sina kvinnliga hormoner. Har mest varit irriterad på närgångna hanhundar som nosat henne i stjärten. Inte ens vid löpen har hon uppskattat den där nosen som aldrig gett upp. Nu är hon befriad från dessa sexuella trakasserier och kan koncentrera sig på det hon älskar allra mest – stå högst upp på en prispall!
2010-02-15, 3 kommentarer
2010-02-08
Ytterligare en ”läggmatch”
Ni som följer min blogg vet att Mizty och jag vägrar att vinna om det inte finns någon prispall på tävlingsområdet. I söndags var vi anmälda till min klubbs (Botkyrka BK) tävling i Viksbergs ridhus, en arena som envist nekar att sätta upp en prispall till värdiga vinnare. Som den trogne läsaren vet så har jag gjort allt för att ridhusägaren ska ta sitt förnuft till fånga och fixa en pall. Påtryckningar som jag trodde skulle gett resultat till söndagens tävling så att Mizty och jag äntligen skulle få gå på max och ta vårt välförtjänta förstapris i lydnadstrean.
För att vara på den säkra sidan åkte vi ut redan på lördagskvällen och inspekterade området och konstaterade då, trist nog, att mannen med blanka ridstövlar, morgonrock och en ridpiska i höger hand gjort annat än byggt en prispall under veckan. ”Bra att vi åkte ut, för nu kan vi ta sovmorgon i morgon”, sa Mizty i bilen på hemvägen. Eftersom jag är tävlingsnarkoman startade jag operation övertalning och sa att vi kunde åka till klubbens pall efter tävlingen och ställa oss där och fira.
Eftersom detta är Miztys favoritpall var jag optimistisk inför svaret – men tjurig som en aussie sa hon bara: ”Nix, det blir en ny läggmatch. Ingen pall – ingen seger. Tvåa i tävlingen och ett andrapris gäller om vi åker dit”, var Miztys bestämda besked.
Då försökte jag med mutor: ”Du slipper kastreringen på tisdag”. Inget hjälpte och det var först när jag erbjöd henne bilda team med flatten Sort Guld tuouch of Garlic som Mizty gav med sig. Förare till Sort Guld tuouch of Garlic är klubbens tidningsredaktör Ulrika Pettersson så hon och jag är vana vid att samarbeta. De skulle tävla i lydnadsklass två och Mizty och jag kom överens om att vi skulle räkna samman deras och vårt resultat. Ett, som det visade sig, genialiskt drag. Tillsammans plockade vi ihop inte mindre än 10 tiopoängare, varav jag tog två. Vi vann lagtävlingen överlägset och dilemmat med pall vid prisutdelningen löstes smidigt genom att bara Ulrika var med vid priscermonin.
Men på ett smidigt sätt hade vi visat konkurrenterna att vi är vinnare, bara förutsättningarna är de rätta. Som kuriosa kan jag naturligtvis visa vilka poäng vi skrapade ihop under vår del av tävlingen:
Dagens betyg, lydnadsklass 3
Sittande i grupp 10
Platsliggande 10
Fritt följ 5,5
Sättande 8,0
Ink. Med ställ & lägg 5,0
Rutan 9,0
Apportering över hinder 9,0
Metallrapportering 7,5
Vittring 7,5
Fjärrdirigering 5,5
Totalpoäng 236 (krävs 255 för förstapris)
Med 236 poäng gjorde Mizty precis vad hon lovade under lördagskvällen. En andraplats bland sex startande och ett andrapris.
Vi fortsätter alltså vår jakt efter prispallar och förstapris men nu blir det ett litet uppehåll, eftersom Mizty ska kastreras i morgon, tisdag.
Känns sådär, när hon nu ligger nyschamponerad vid mina fötter.
För att pigga upp oss gick jag in på rasklubbens hemsida där de presenterar vilka som blev årets aussies 2009.
Årets bruksaussie blev Chess Player Aramon som därmed förpassade 2007 och 2008 års vinnare Stjernborgens Frisco till en andra plats. MeetMyOwn Misty May kom på plats nummer 8. Mizty och jag känner oss ganska nöjda med detta och 2010 siktar vi på pallen.
Årets lydnadsaussie blev Blue Wingfire's X of Hot Shot och där kom MeetMyOwn Misty May på plats nummer 16. Även där siktar vi på att klättra i listan under 2010. Vi har ju våra brister I lydnaden men Mizty är momentsäker. Hon har trots allt inte haft någon nolla och ett snitt på 245 vid sina tre senaste tävlingar i lydnadstrean. Får vi bara till lite spets på några moment så ligger topp tio inom räckhåll under 2010.
Länk till årets aussies: www.australianshepherdklubben.nu/doc/Are...
2010-02-08, 3 kommentarer
2010-02-01
Sen och kylig "läggmatch"
Söndagens lydnadstävling i Viksbergs ridhus började med besvikelse för när jag inspekterade området fanns där fortfarande ingen prispall på området. Mizty deppade ihop och jag fick lägga mycket energi på att få henne på humör igen. Okej, sa jag; det finns ingen prispall men vi kan väl ställa upp när vi ändå åkt hit. ”Uppriktigt sagt är jag less på alla dessa läggmatcher där vi låter andra besegra oss för att det inte finns någon pall”, argumenterade Mizty och ville åka hem och se sitt favoritprogram ”Min hund styr mitt liv” på kabel-tv.
Jag förstår Mizty fullt ut men när våra medtävlare provocerade oss genom att säga att det inte är roligt att tävla när de vet att vi inte gör vårt bästa bestämde vi oss för att ställa upp: ”Men vi kommer inte att gå på max, aldrig att vi vinner en tävling utan prispall”, blev mitt bistra besked i den 18-gradiga kylan. En kyla som skrämt bort nästan hälften av de anmälda ekipagen i lydnadsklass 3. Av 11 hundar kom sex till start och vi fick startnummer fem.
Anne med sin Bostonterrier och Maja med sin Laekenois var naturligtvis där för vi tre ses alltid när det är tävling i lydnadsklass tre, fast vi egentligen bara har en sak gemensam: Vi hatar lydnadsklass 3 och vill därifrån så fort som möjligt! I lydnadstrean ska man inte stanna och få vänner för livet. Det märks redan när vi hälsar på varandra. Det är inte den där långa hjärtliga kramen som kan ge livslång vänskap, utan bara en kort nick med en blick, som snabbt vänds bort. Bakom planket vid platsläggningen tittar vi ned som om vi inte var där. Samma jobbiga känsla som när man åker ensam på en Ålandskryssning. Man är med, men är inte delaktig, som en åskådare i ens egen verklighet.
Med Mizty är det tvärtom. Hon gillar att det är samma hundar som ligger bredvid henne när det är lydnadstävling och fattar inte alls poängen med att bli uppflyttad och få helt nya hundar vid sin sida. Och naturligtvis fick hon en 10:a när hon låg tillsammans med hennes kompisar på dagens tävling. Även sittande i grupp belönades med en 10:a så vi kände oss laddade när lydnadsprogrammet inleddes. Speciellt Mizty som hade förväntansgnäll redan när jag markerade vittringspinnen innan fria följet. Har ju lagt ned ganska mycket energi på attitydträning och inte brytt mig så mycket när Mizty gnällt på träning. Har utgått från att hon går ned i varv på tävling. Och detta stämde i dag - på vissa moment. Men vid andra gnällde hon friskt. Och överslag mellan momenten då hon hoppade okontrollerat på mig i ren frustration, för att då och då ”jucka” på sitt favoritben, mitt vänstra.
Dagens fria följ belönades med en sexa i betyg. Satte sig segt och jag fick oftast klämma i med ett extra ”fot” vid sättandet. Gnäll, släpper, hoppar och DK var andra små detaljer som drog ned betyget. Sättandet vid gång gick däremot bättre, en nia.
Inkallningen blev en positiv överraskning. Mizty höll god fart hela sträckan men tog lite för många steg vid stannandet, betyg 8, 0. Till rutan gick Mizty fint ut och lade sig mitt i den, kommer sedan snabbt in - men tyvärr – hoppar upp på mitt ben när hon skulle gå fint vid avslutningen, betyg 9, 0. Apporteringen med hopp startar med ett gnäll och avslutas med för vid sväng vid avlämnandet, betyg 8, 5. Vid metallapporten var Mizty för tveksam vid gripandet, betyg 8, 0. Vittringen är Mizty säker på men har tyvärr kraftigt tugg på vägen in, betyg 7, 5.
Eftersom jag sett betygen räknade jag snabbt ut att det skulle räcka med 6, 5 på den avslutande fjärren för att vi skulle vinna och få ett förstapris. Då tog jag ett snack med Mizty: ”Nu skärper du dig för du vet vad som gäller. Ingen pall - ingen seger”. Och Mizty gjorde sitt jobb under fjärrdirigeringen. Tog några ordentliga steg framåt och avslutade med några grymma tjut som ledde till att domaren lyfte armen - och visade – 5, 0. Saken var klar, en andraplats och ett andrapris, 4, 5 poäng från ett förstapris
Dagens betyg
Sittande i grupp 10
Platsliggande 10
Fritt följ 6,0
Sättande 9,0
Ink. Med ställ & lägg 8,0
Rutan 9,0
Apportering över hinder 8,5
Metallrapportering 8,0
Vittring 7,5
Fjärrdirigering 5,0
Totalpoäng 250, 5 (krävs 255 för förstapris)
Efter den torftiga prisceremonin kände jag mig ganska avslagen. Även om jag är en man som hyllar principer måste jag medge att det kändes lite jobbigt att släppa ett förstapris bara för att det inte fanns någon prispall. Fast timmen var sen bestämde jag mig för att ”tala ut” med ridhusägaren som bor i ett gult hus, uppför en liten backe, strax bredvid ridhuset. Det lyste i fönstren när jag ringde på men ingen öppnade efter tre långa, starka signaler. De tända lamporna tydde på att någon var hemma så jag fortsatte att ringa och helt plötsligt öppnas dörren av en lätt överviktig man i femtioårsåldern; klädd i morgonrock, blanka ridstövlar och en ridpiska i höger hand.
Vad vill du? Frågar han med besvärande min. Jag bestämmer mig för att anfall är bästa försvar och frågar reptilsnabbt; Varför finns det ingen prispall vid ridstallet? Fast saknaden av en prispall varit ute på min blogg under flera månader verkar det som om detta var en helt ny fråga för mannen i morgonrock, ridstövlar och ridpiska. Han verkar inte förstå vad jag pratar om och när jag sedan i bakgrunden hör en kvinnlig sensuell röst ropa; ”kommer du snart älskling” förstår jag att jag kommit lite olämpligt och tackar för mig.
I och med denna misslyckade förhandling som avslutades med en stängd dörr förstår jag att problemet kommer att finnas kvar även nästa helg, då vi åter är anmälda till en lydnadstrea i ridhuset. Jag är innerligt tacksam till Kerstin som på bloggen gett mig rådet att ta med en egen prispall till tävlingsplatser som saknar en pall. Min prispall är under uppbyggnad och en släpkärra ska inhandlas – men - tyvärr hinner inte pallen bli klar till helgen. Ringer nog mannen i morgonrock, ridstövlar och ridpiska under veckan och ger honom en sista chans att förbättra sitt anseende genom att bygga en permanent prispall.
2010-02-01, 5 kommentarer
2010-01-24
2010 blir vårt år
Vintern har tagit ett fast grepp om huvudstaden. Eftersom snöröjningen nästan är obefintlig i Stockholm numera ångrar jag att vi inte satsade på dragträning i höstas. Nu när arbetsplatsen flyttat till Kungsholmen har Mizty och jag en dryg timmes promenad i snömodd innan vi är framme. Med skidor, en bra draghund och lite flyt vid rödljusen skulle vi klara av sträckan på halva tiden. Det är förvånansvärt få Aussies som satsar på drag, vilket är lite märkligt, för det är få raser som drar i kopplet lika hårt och ihärdigt som en Aussie. Det blev jag påmind om under förra helgen då rasklubben ordnade en gemensam träning. Där fanns ett ivrigt gäng villiga draghundar som inte släpptes loss innan de kom ut i sökbanan.
Jag har en hatkärlek till Sök. Tror inte någonsin jag känt mig upprymd och glad efter ett sökpass. Alltid är det något som inte funkat. Ibland går hunden inte ut. Och går den ut görs det bakslag, eller ett för långt slag och tar hela banan i ett svep. Eller blindmarkerar, eller markerar inte alls, eller har ingen lust att påvisa när hon hittat en figurant. Alltid har det inträffat något som ger negativa tankar under bilresan hem från träningen. Men för en envis tävlingsmänniska är det kanske bakslagen som gör att man så snabbt som möjligt vill ut i sökskogen igen. För nästa gång, då… För nästa gång, då… För nästa gång, då…
Och vilken skillnad mot spåret! I spårskogen hittar Mizty nästan alltid alla pinnar och jag är sprudlande glad i bilen på hemresan. Sätter på min favoritmusik och sjunger glatt med. Kort och gott, stämningen är på topp! Men kanske hör detta samman; att Mizty vet att jag kommer att vara sur i bilen efter söket och tvärtom vid spår. När jag sätter på henne rulle och skynke inför söket kanske hon tänker; nu kommer det där jobbiga då husse är jättesur när vi åker hem. Eftersom Mizty är blyg och inte talar ut om sina problem får jag aldrig veta hur det ligger till, bara spekulera, som så många gånger förr.
Men jag hade inte så mycket att klaga på vid lördagens sökträning för Mizty skötte sig riktigt bra bland andra Aussies. Många unga duktiga förare och hundar som jag hoppas få se på tävlingar framöver. Aussieägare är lite speciella. ”Nästan bara unga tjejjer som ringer och vill köpa en valp” berättade en uppfödare för mig. Och inget fel i det. Med risk för att kallas gubbsjuk tycker jag det är trevligt att umgås med dessa unga damer. Men uppfattningen om hundrasen Aussie är bland dessa unga kvinnor väldigt tvetydig. De inleder oftast med att berätta om hur fantastisk Aussien är för att sedan avsluta med att säga att det inte finns en enda svensk Aussiehanne som är värd att avla på. Faktumet att nästan alla ägare av en Aussietik numera tar valpar på sina hundar är därför väldigt svårtolkat. Förmodligen är det så trivialt som att de tycker att deras egen tik är så väldigt speciell, så de bara måste ta en valp på den, oavsett vilken kvalité hanhunden besitter.
Detta är en renodlad tävlingsblogg som gått på tomgång den senaste månaden då det inte funnits några tävlingar att ställa upp på. Men från och med söndag, 31 januari, så återställs ordningen. Då är nämligen säsongspremiären i Viksbergs ridhus genomförd. Har fått programmet och 11 hundar är anmälda i lydnadsklass tre med start klockan 18 00. Jag gillar den sena starttiden. Känns exklusivt, som när Barcelona och Zlatan startar sina matcher klockan 22 00 i Spanska ligan. De som räknas startar sent, så är det bara.
Har föresten fått mycket beröm för vårt tävlingsprogram som presenterades i mitt förra blogginlägg. Seriöst och genomtänkt är de vanligaste kommentarerna. Några tvivlare har varnat mig för att köra Lydnads-SM, Bruks-SM, Freestyle-VM och Lydnads-VM under tre intensiva månader. ”Du behöver ju inte vara med i varenda tävling, det kan bli för mycket”, säger de. ”Håll er till sanningen! Jag hoppar ju över Nordiska mästerskapen i Bruks och när Mizty kastreras och slipper de besvärande hormonförändringarna blir hon outtröttlig”, svarar jag tvivlarna.
Jag och Mizty befinner oss i våra allra bästa åldrar och 2010 kommer att bli vårt år. Allt pekar på det och nu ska vi börja leverera, som det heter på modernt idrottsspråk. Det finns egentligen bara en sak som oroar mig inför säsongspremiären nästa söndag; Prispallen! När vi tävlade i ridhuset i november fanns det ingen prispall. Den skarpa kritik jag då riktade mot ridklubben borde lett till att de nu byggt en pall. Om inte, så blir det ytterligare en ”läggmatch” för vår del, där vi underpresterar för att inte utsättas för förnedringen att inte få bestiga en prispall efter en topprestation.
2010-01-24, 7 kommentarer
2010-01-10
Smakar det så kostar det
Hundsportens uppladdningsperiod är vintern, då momenten tränas och säsongen planeras, inte bara av tävlingsekipagen, utan också av supportrarna som följer tävlingarna på plats. Min fanclub har därför bett mig lägga ut mitt tävlingsprogram 2010, för att till bra priser kunna boka in sina resor och hotell i god tid,
Januari
31, Lydnad 3 i Vikbergs ridhus
Februari
7, Lydnad 3 i Vikbergs ridhus
21, Lydnad 3 i Vikbergs ridhus
Mars
7, Sök, Uppsala BK
13, Sök, Oxelösund BK
20, Sök, Danderyd BK
April
4, Spår Mullsjö BK
17, Spår, Katrineholm BK
18, Spår, Värmdö BK
24, Spår, Danderyd BK
25, Spår, Haninge BK
Maj
1, Spår, Strängnäs BK
2, Spår, Stockholms Södra BK
8, Spår, Västerås BK
9, Spår, Eskilstuna BK
15, Spår, Järfälla BK
16, Spår, Nynäshamn BK
22, Spår, Skutskär BK
23, Spår, Linköping BK
Juni
5, Spår, Knivsta BK
6, Spår, Falu BK
13, Spår, Ludvika BK
18, SM i lydnad, Karlstad
19, Spår, Tierp BK
20, Spår, Kopparberg BK
24, VM i Lydnad, Herning i Danmark
25, VM i Freestyle, Herning i Danmark
Juli
3, Spår, Avesta BK
4, Spår, Heby BK
Augusti
7., Spår, Tranås BK
8, Spår, Mullsjö BK
14, Spår, Avesta BK
15, Spår, Malmen BK
21, Spår, Uppsala BK
22, Spår, Lindesberg BK
26-28, SM i Bruks, Edsbyn
September
4, Spår Skultuna BK
5, Spår, Väsby BK
11, Spår, Linköping BK
12, Spår, Botkyrka BK
19, Spår, Arboga BK
25, Spår, Sthlm Södra BK
26, Spår, Södertälje BK
Oktober
9, Spår, Finspång
17, Spår, Tyresta BK
23, Spår, Karlstad BK
24, Spår, Hammarö BK
30, Spår, Säffle BK
November
7, Sök, Vällingby BK
13, Sök, Roslagens BK
14, Sök, Nynäshamn BK
21, Lydnad, Apollogruppen, ridhus
Ett digert tävlingsprogram med drygt 50 starter som innebär 9 000 kronor i startavgifter och 1 100 bilmil till en bensinkostnad av 14 500. Därtill kommer kostnader för övernattningar och restaurangmat (9 000). Lägger man också till Miztys kastrering (5 500:-), försäkring (1 000:- ), sök- och kennelläger (5000:- ) och hundmat (5000:-) så ligger primadonnans kostnader på cirka 50 000 kronor under 2010.
Hundsport är ju en extrem materialsport så visst måste hunden få kosta men det finns gränser, eftersom pensionerna sänktes vid årsskiftet. 2010 blir ett ekonomiskt magert år för min del, om inte bortlottningar, sponsorer och prispengar förbättrar saldot. Och föresten, skulle jag bara tänka på prispengar så skulle man köpt en travhäst istället – men – hur mysig är en häst i tv-soffan?
2010-01-10, 9 kommentarer
2010-01-03
En nyårsafton i badrummet
Från festprisse till badpojke. Så kan mina nyårsaftnar sammanfattas efter Miztys födelse för fem år sedan. Nyårsafton 1994 lade jag mig onykter efter ha dansat natten lång och firat av raketer vid tolvslaget. I år låg jag nykter i badkaret när klockan slog tolv. En filmkamera i badrummet och vi skulle hamnat i tv-programet ”Min hund styr mitt liv”. Det var mitt tredje nyår i badrummet med Mizty. Inget ”skumpa” men skumbad har vi när raketerna smäller utanför dörren, utom hörhåll för oss, eftersom jag låter vattenkranen rinna oavbrutet under den halvtimme fyrverkeriet pågår som värst.
Mizty är inte panikslagen av raketer men hon tycker de är obehagliga och vet inte riktigt vad hon ska bege sig. Under sängen eller badrummet är de vanligaste reträttplatserna hemma.
Under Miztys två första nyårsaftnar lämnades hon ensam, vilket var dumt, men festprissen i mig var stark på den tiden. Jag tror hon upplevde dessa kvällar som väldigt obehagliga för hemma hos mig smäller det verkligen. Innergården är ett skjutfält och fönsterrutorna fullkomligt skakar vid tolvslaget. Att lämna en unghund ensam i den miljön var dumt – mycket dumt. Jag har dåligt samvete och vill numera vara med Mizty på nyårsafton. Inget offer – för det finns så många andra kvällar man ha kul på.
Även om det blev väl spartanskt i år för när vi skulle lämna badrummet var det fortfarande full fart på smällandet och vi återvände snabbt till badrummets trygga vrå. Denna gång med en julklappsbok som då lästes sittande på toalettlocket. Mysfaktorn var låg men boken var bra.
Julklappar är som håret på huvet. De blir färre med åren. Jag har passerat min ”pik” och i år fick jag tre julklappar; en badrumsmatta, ett par handskar och en bok. Bra saker som jag kommer att ha nytta av länge, förutom boken, som jag läste ut redan på nyårsafton. Proffscyklisten Marcus Ljungqvist har fört anteckningar under ett år och har tillsammans med journalisten Håkan Edvardsson sammanställt detta i boken: ”Tour de France är ett jobb”. Blev inspirerad och funderar på att ut ge ut något liknande med titeln: ”Hundsport är ett jobb – för pensionärer och arbetslösa”.
För att nå riktigt långt i hundsport krävs, precis som för Tour de Francecyklisterna, rätt material och enormt med träning. Skillnaden är bara att elitcyklisterna får betalt när de tränar, medan eliten i hundsport är sjukskrivna, arbetslösa eller pensionärer, vilket visade sig vara fallet när SM-ekipagen granskades för några år sedan. Knappt någon arbetade heltid. Och som priviligerad ursäktar jag mig inte. För det är inte i många andra sporter, om ens någon, som man har fördel av att vara pensionär.
2010-01-03, 1 kommentarer
2009-12-26
Mizty och jag älskar prispallar
Nu ligger tävlingsprogrammet för 2010 på SBK:s hemsida och det är bara att börja anmäla sig till tävlingarna. Men eftersom man inte kan, eller bör, anmäla sig till alla tävlingar ger jag er här en vägledning till de bästa tävlingstillfällena. För mig är kvalitén på prispallen helt avgörande för om man ska anmäla mig till tävlingen. Bara tanken på att inte få beträda en prispall om man slitit en hel dag och vunnit tävlingen känns overklig för mig - och denna förnedring vill jag inte heller utsätta min känsliga hund för.
Nu är det ett problem att brukshundsklubbarna inte har någon information om prispallarna på sina hemsidor, vilket lett till att jag under 2009 tvingats tävla på klubbar utan prispallar. När Mizty och jag vid samlingen upptäckt att det saknats en prispall har vi dock sett till att resultatet blivit sämre än en pallplats. Detta är faktiskt förklaringen till några mediokra resultat under året.
Även om mitt mantra inom hundsporten är; ”andras framgångar är min glädje” så tänker jag inte bjuda på några pallplatser under 2010 års säsong, genom att anmäla mig till tävlingar där det saknas prispall. För genom att själv ha betygsatt prispallarna på de brukshundsklubbar jag besökt 2009 har jag nu full kontroll över vilka tävlingar det är lönt att anmäla sig till 2010.
Eftersom jag även unnar mina medtävlare att få stå på en prispall delar jag här med mig mina erfarenheter och nedan följer 2009 års betygssättning av pallarna. Betygsskalan är densamma som på hundtävlingar; 0 till 10. En nolla innebär att det saknas prispall. En femma godkänd och för en tia krävs flagghissning och nationalsång vid prisceremonin.
Betyg
Botkyrka BK
En personlig pall som är integrerad med naturen. Lösningen med liggande timmer är elegant och ändamålsenlig men bryter av för mycket mot det bakomliggande klubbhuset, som nu också borde byggas i liggande timmer. Siffrorna 1, 2 och 3 i gjuten koppar är en elegant detalj. Utsikten från pallplatserna är mot lydnadsplanerna, vilket känns genomtänkt. För min smak är det dock för liten höjdskillnad mellan första och övriga pallplatser, vilket drar ned betyget.
Betyg 8,5
Tyresö BK
Snygg och stilfull pall. Byggd i samma material som verandan den står på. Lite väl dold men när den väl presenterar sig så är det ingen tvekan: En av distriktets snyggaste prispallar med bra proportioner. Placeringen drar dock ned betyget något. Inklämd mellan några cafébord förlorar den i rymd och känslan av ett provisorium är påtaglig.
Betyg 8,0
Flen BK
Traditionell design byggd i trä, väderbiten efter flera år i ur och skur smälter den bra in i omgivningen. Lagom hög med fint ”respektavstånd” mellan ettan och övriga pallplatser. Siffrorna på pallplatserna är också snyggt designade.
Tyvärr drar placeringen ned betyget eftersom de lyckliga pristagarna får titta ut över en parkeringsplats, och inte över lydnadsplanen där tävlingsinsatsen utförts.
Betyg 8.0
Södertälje BK
En väldigt hög prispall. Den höga höjden gör det svårt för överviktiga hund- och hundägare att ta sig upp på pallen och de tunna bräderna gör att pallen känns lite ranglig när man står på ettan. Ordentlig höjdskillnad ned till tvåan och trean förstärker skillnaden mellan att vinna och komma tvåa eller trea, vilket känns positivt om man vunnit. Men den höga höjden innebär tyvärr också att vinnaren tvingas göra en väldigt djup bockning när priset delas ut, vilket drar ned betyget.
Utsikten är mot klubbstugan, vilket har för- och nackdelar. Fördelen är att publikläktaren därmed får sittplatser genom att folk fikar på verandan och nackdelen är att vinnarna vänder ryggen mot tävlingsarenan där prestationen har genomförts.
Betyg 7,5
Stockholms södra BK
En smakfull prispall skapad i lättmetall med konstgjort gräs på pallplatserna. Den är vädertålig och funktionell. Proportionerna är bra men placeringen av pallen känns inte genomtänkt. Nu står den nere vid parkeringen och pristagarna får titta mot en anonym skogsdunge utan koppling till prestationen som belönas.
Pallen borde placeras uppe vid klubbstugan med magnifik utsikt över lydnadsplanerna.
Betyg 7
Eskilstuna BK
Ett enormt fint klubbområde med tjusig klubbstuga och stora fina planer – men - tyvärr håller prispallen inte samma höga nivå. En opersonlig pall som känns som ett provisorium där den placerats vid klubbhusets ena gavel. Utsikten är mot grillen och oset av hamburgerkött stör vinnare som är hungriga och tar ned segerglädjen för vinnande vegetarianer. Pallen är byggd av spill- eller drivved och skulle behöva en översyn. Placeringen vid gaveln gör också att många missar högtidliga prisutdelningar. En arbetsgrupp som ser över ”pallfrågan” bör tillsättas av styrelsen.
Betyg 6,0
Roslagens BK
Roslagens prispall är ett hemmabygge i ordets rätta bemärkelse. En lågbudgetlösning som påminner om en lådbil med sina vitmålade masonitskivor på fronterna.
En pittoresk detalj är att pallen är utrustad med fyra stålhandtag i vardera hörn som gör den transportabel. En finess som jag dock tror är underutnyttjad för när jag besökte klubben för ett halvår sedan stod den på exakt samma plats som i dag. En märklig placering, eftersom den står i en sluttning, som innebär att det finns risk för att pristagarna glider av pallen när hon eller han jublande sträcker pokalen i luften.
Betyg 5,5
SBK:s Stockholmsavdelning
Stockholmsavdelningen är den största inom SBK och jag hade förväntningar på en prispall utöver det vanliga – men – prisutdelningarna hålls vid ett plastigt cafébord i trädgården - utan prispall. Eftersom detta är en av de klubbar som SBK har inflytande över är det genant att klubben inte kan erbjuda värdiga vinnare en värdig prisutdelning genom en stilfull prispall.
Betyg 0
Falu BK
Eftersom Dalarna har fina hantverkstraditioner hade jag stora förväntningar på Faluns prispall – men – blev grymt besviken. Hur jag än letade hittade jag ingen pall och vid prisutdelningen blottlades denna svaghet då den fick förläggas inomhus kring några torftiga cafébord, medan solen strålade där pallen borde stått.
Betyg 0
Väsby BK
Väsby tillhör, besvärande nog, de många brukshundklubbar som inte har någon prispall och man undrar ju om dom aldrig har sett ett VM eller en Olympiad. Jag rekommenderar funktionärerna på dessa klubbar att sätta på TV:n och kolla in prisutdelningen vid VM i Speedway. Underbar pall där Champangen sprutar, fyrverkerierna sprakar och publiken vrålar. Bruksklubbarna har mycket att lära av Speedwayen.
Betyg 0
Apollogruppen, Viksberg ridhus
Prispallar vid ridhus är nog lite speciella, tänkte jag och åkte ut till tävlingsplatsen när det var ljust. Innan mörkret förstörde sikten spanade jag i en ganska vid krets kring ridhuset utan att se någon pall, vilket gjorde mig bekymrad för jag borde se den eftersom pallen borde vara ganska stor om de får upp en häst på den. Och kraftig, troligtvis byggd i betong. Så småningom ger jag upp med insikten att det inte finns någon prispall på området och ska jag vara riktigt ärlig har jag aldrig sett någon ryttare eller en häst på en prispall. Faktiskt ofattbart hur man ägna sig åt en sport utan prispallar.
Betyg 0
Denna betygssättning är vare sig vetenskaplig eller heltäckande utan subjektiv och vägledande. Den kommer också att successivt att uppdateras på hem.kennelinfo.com/mizty, Sveriges enda blogg med konsumentupplysning av prispallar på brukshundsklubbar.
2009-12-26, 5 kommentarer
2009-12-18
Min femte jul med Mizty
Om allt varit som planerat skulle en nyopererad Mizty ha en tratt runt huvudet när hon nu ligger bredvid mig i tv-soffan. Det har hon inte för de blev ingen kastrering. Vi fick åka hem med oförrättat ärende för när Miztys undersöktes visade det sig att hennes Juver var fyllda med mjölk, ordentligt skendräktig.
Jag var ju bekymrad över att kastreringen låg för nära det senaste löpet men hon som skötte tidsbeställningen på Djursjukhuset menade att tidpunkten var okej. Nu kommer kastreringen att ske i februari istället och jag uppskattade att sjukhuset inte genomförde ingreppet nu, fast operationssal och veterinär var inbokat. Kastrering ska ju helst ske när hundens könshormoner är neutrala mellan två löp. Februari blir bra. Mizty hinner läka och vi ”slipper” löpet i maj när tävlingssäsongen är i full gång.
Snart är det jul och eftersom jag är ateist och Mizty är troende blir det alltid lite irriterat inför julen. Istället för fridens högtid blir julhelgen kompromissernas tid för oss. Jag skulle helst vilja slippa julklappar medan Mizty vill ha både julklappar och åka till julottan på juldagsmorgonen. Kompromissen har blivit julklappar men ingen julotta.
Men vad köper man till en femårig hund som redan har allt. Tanken var att kastreringen skulle bli Miztys julklapp men nu har jag fått problem. Visserligen har det blivit lättare sedan upplevelser blivit ”inne” som presenter. Funderade på att ge Mizty en lyxhelg på ett spa eller en luftballongfärd men efter att ha läst hennes egen önskelista är jag lite osäker på om detta skulle uppskattas.
Miztys önskelista, julen 2009
• Inga sökträningar 2010
• Inga sökläger 2010
• Inga söktävlingar 2010
• Dejta Emma Willblads pumi Csar
• Resa till Herning i Danmark (VM i Freestyle 2010)
• Inga övernattningar med husse i en trång Ford Mondeo
• Inga starter på tävlingar som saknar prispallar
Det är ju ett några dagar kvar till julafton så vi får se vad det blir, men det lutar åt ett Grisöra.
2009-12-18, 7 kommentarer
2009-12-15
Ett tungt beslut att bära; Mizty ska kastreras
Min utgångspunkt har varit att man inte ska skära i ett friskt djur, därav har kastrering inte varit aktuellt, även om jag aldrig tänkt ta valpar på Mizty. Valpar i en tvåa i stadsmiljö har inte lockat mig. Och rent principiellt tycker jag avel ska skötas av proffs. Speciellt när det gäller en så pass ny ras som aussie är i Sverige. Idag tar ju nästan varenda tikägare valpar på sina hundar – och – vad blir resultatet? I senaste rastidningen finns följande läsning:
”Vi se en oroande tendens att allt färre hundar prövas på officiella arbetsprover. Även avelsdjuren utvärderas i mindre grad. Vi ser i rasen tre olika grupper om man ser till utvärdering. De omeriterade (endast mh/rtg), de ensidigt exteriört utvärderade (med många resultat från utställningar men inget arbetsprov) och de mångsidigt utvärderade (hundar med både arbetsprov och utställning/exteriörbeskrivning).
I valet av avelsdjur har användandet av arbetsprövade djur minskat drastiskt! År 2000 var hälften av kullarna födda efter två arbetsmässigt omeriterade föräldradjur och hälften av kullarna hade minst en bruksprovad/tjh/vallningsprovad förälder. 2008 är 70 procent av kullarna födda efter två arbetsmässigt oprövade föräldradjur och endast sex kullar av 52 hade två meriterade föräldrar. En skrämmande utveckling för en bruksras".
(Ovanstående citat är från Aussietidningen 3-4 2009)
Mitt problem med löpen är att Mizty, förutom familjhund, också är en tävlingshund som påverkas starkt av hormonförändringarna i samband med ett löp. Månaden före och efter löpet blir hon otroligt låg, rör sig som en zombie och är ointresserad av att arbeta/träna.
Inklusive löpet handlar det om tre månader som Mizty egentligen inte är tävlingsbar. Hon löper två gånger om året och detta innebär att hon inte presterar på sin ”normala nivå” under sex av årets 12 månader. Att jag tävlar med henne ändå under dessa perioder är för att jag är tävlingsnarkoman - fast resultaten blir blygsamma.
Visserligen fyller Mizty sex under 2010 men får hon vara frisk kan vi ha fyra, fem fina tävlingsår framför oss och då känns det trist att halva tiden går bort på grund av löpen. Jag vet att detta är egoistiskt tänkt eftersom kastreringen främst sker för min skull – men – det kan ju också förlänga Miztys liv. Jag vill inte mista henne i förtid. Risken för en livshotande livmodersinflamation/cancer eller Juvertumör är ju väldigt hög, över 40 procent av tikarna drabbas och risken ökar dramatiskt med hundens ålder. Å andra sidan finns det risk för att hunden inte klarar narkosen eller blir inkontinent vid en kastrering, så det är inget lätt beslut.
Men jag har bestämt mig och anlitar Södra Djursjukhuset vid Kungens kurva i Stockholm, ett stort välrenommerat sjukhus som jag har goda erfarenheter ifrån. För skulle det inträffa en bevärlig komplikation så vet jag att det finns resurser att sätta in. Jag har också försäkrat mig om att det blir en av deras bästa veterinärer som opererar. Går allt bra så blir kostnaden 5 350 kronor. Lite av detta får jag sedan tillbaks på försäkringen för hos Folksam får man 10 procents rabatt på den årliga premien om livmodern opereras bort.
Och när ska kastreringen ske? Mitt emellan två löpperioder, säger experterna. Mizty avslutade sitt löp i slutet av oktober och när jag ringde Djursjukhuset gav de mig en tid i mitten av december då det gått cirka två månader sedan löpet avslutades. Känns lite tidigt, men sköterskan som bokade tiden sa att det var lagom och då bestämde vi att jag och Mizty skulle vara på Djursjukhuset klockan 08 00, onsdagen den 14 december.
I går, måndag, tvättades och schamponerades hon, idag har vi motionerat och haft ett roligt uppletande. Ingen mat i kväll och morgon bitti kör vi iväg till Djursjukhuset.
2009-12-15, 3 kommentarer
2009-12-12
En svart dag för svansen
Kommer precis hem från Stora Stockholm, Nordens största hundutställning;. Detta var mitt femte besök på utställningen och i år hade jag bestämt mig för att avstå, men kunde ändå inte låta bli att starta Forden och styra dit. Varför? Det främsta skälet är nog att jag får gratis inträde, parkeringsplats och katalog med mitt Presskort. Är något gratis, som andra får betala för, har jag svårt att avstå. Men jag hade också ett annat skäl för jag ville väldigt gärna träffa mina blivande landslagskamrater i Freestyle som var där och tävlade.
Med facit i hand ångrar jag bittert att Mizty inte ställdes ut för med en annan domare skulle en vältränad hund med en lång svajande svans lätt blivit bäst i rasen, BIR. Konkurrensen var nämligen svag. De Aussies som vann kom inte från Sverige och hade vare sig svans eller färg. Som stora kaniner skuttade de spräckliga hundarna omkring i ringen. I Miztys päls finns ju svart, vit och brun färg vackert tecknat och klart åtskilda . Men på dessa vinnande svanslösa hundar blandas färgerna helt okontrollerat och de ser ut som kamouflerande räddningshundar som ska ut i krigstjänst.
Jag fattar helt enkelt inte varför en aussie utan svans alltid vinner över en som har en. Det fattas ju något. Fattar inte heller hur SKK resonerar när de flyger in en domare från USA för att döma rasen på Stora Stockholm. Räcker det inte med alla kuperade utställningshundar som importeras från USA. Ska nu också deras domare komma hit och förstärka det amerikanska idealet på skandinaviska aussies. Bådar inte gott för oss som värnar om att rasen ska vara en arbetande brukshund.
Efter att ha beskådat dagens bedömning undrar man faktiskt om domaren Mowbray-Morgan-Patricia från USA någonsin sett en vältränad aussie med svans, eftersom ingen enda hund med svans fick ett rött band och en etta. Blått band och en tvåa delades ut till dessa och var det inte en Merle så blev det oftast ett gult band och en trea. Jag led med dem som betalat 450 kronor för att vara med på detta spektakel. Det enda positiva med dagens utställning var att jag vid ringside fick tillfälle att umgås med Meet-valp-köparna Liz och Carina, vilket var jättetrevligt.
Efter det att USA-importen Thornapple Moon On Fire blivit BIR såg jag fram emot att se Freestyle. Eftersom bedömningen i ringen drog ut på tiden missade jag tyvärr det mesta av showen. Men det jag såg förstärkte min tidigare uppfattning: Här finns mycket att göra, för sporten behöver något nytt. Bara unga damer. Inte en enda man bland de 17 anmälda ekipage. Vore jag inte så lojal mot hundsporten skulle jag anmäla arrangören för könsdiskriminering.
Inför min karriär i Freestyle fanns ett störningsmoment i dagens tävling. Fick närmast en chock när jag såg att Benny fanns med i startlistan, ”Ryktet har gått och någon har väl anmält mig till tävlingen. Men faen det är ju alldeles för tidigt", tänkte jag förtvivlat.
Det visar sig dock att Benny var en blandrashund från Umeå som sedan gör ett ganska blekt framträdande till töntig musik. Inte bra, för framträdandet kan ha skadat mitt varumärke i min framtida Freestylekarriär.
Som avrundning på dagen pratade jag med mina blivande landslagskamrater i Freestyle och dessa unga damer var väldigt trevliga. De berättade hur de tränade och att deras mål var VM i Danmark 2010. Blev faktiskt förvånad över deras sociala kompetens och de verkade ha obegränsat med tid för mig, fast jag är några år äldre. Elaka tungor påstår att den goda stämningen berodde på att jag hade pressackrediteringen och kameran runt halsen vid samtalet.
"Ren avundsjuka", svarar jag dem.
2009-12-12, 5 kommentarer
Sida 3 av 9. Förra sidan Nästa sida