Blogg
2009-06-22Min kärlek till bortförklaringar
Eftersom jag nu har ett extremt långt tävlingsuppehåll på tre veckor har det funnits tid för eftertanke. Jag har då ägnat en hel del energi åt att finna svaret på frågan: Varför sysslar jag med hundsport? I mitt sökande efter svaret har jag inte väjt för några svårigheter utan trängt långt in i min innersta barndom – och – funnit en röd sammanhängande tråd. Det är bortförklaringarna som drar mig till sporten. Under min framgångsrika idrottskarriär har jag satsat på orientering, cykel och hundsport. Dessa sporter har den gemensamma nämnaren att de är perfekta för bortförklaringar.
Jag föddes i en orienteringsfamilj och satt i pappas ryggsäck innan jag själv började tävla i tioårsåldern. Där grundlades mitt intresse för bortförklaringar. Det var alltid slumpen som avgjorde resultatet. Kompassen visade fel, kartan var för gammal och att jag bommade kontrollen tillhörde de vanligaste bortförklaringarna – att någon konkurrent vann för den var bättre ”fanns inte på kartan” när man sökte svaret på sina mediokra insatser.
Låt mig berätta en avgörande händelse:
Jag var tolv år, liten och ängslig för min ålder, men tuff på ytan. Min pappa hade en ännu tuffare yta och han hade bestämt att ”grabben” skulle springa nattorientering. Jag var livrädd när han satte på mig en jättestor pannlampa och önskade lycka till i den nattsvarta skogen.
Med karta och kompass som enda stöd skulle jag, 12 år gammal, ge mig ut i skogen en kall och mörk oktobernatt. Eftersom jag inte vågade säga nej till pappa startade jag – och – gömde mig bakom en stor sten 75 meter från starten. Där låg jag i över en timme med släckt pannlampa. Sedan tänder jag lampan och joggar tillbaks till starten och slår ut med armarna när jag möter pappa: ”Faen, jag missade första kontrollen”.
”Sånt händer och det var tufft av dig att leta så länge i mörkret”, sa farsan och lade armen över mina axlar.
Den positiva responsen lade nog grunden för min kärlek till bortförklaringar.
I sjuttonårsåldern lämnade jag orienteringen och övergick till cykelsporten och den var också perfekt för bortförklaringar. Punktering, vurpa och kom inte med i med rätt utbrytning var där de vanligaste bortförklaringarna till uteblivna framgångar.
Så här kunde det gå till:
Jag var 18 år, ansågs vara lovande och tävlade för Hässelby CK som värvade hem Sveriges första cykelproffs; Göran ”Ökenkungen” Karlsson. Vid stafett-SM i Uddevalla 1962 skulle jag åka första och Ökenkungen sista sträckan. Jag var nervös så jag skakade vid starten och redan efter 100 meter åkte jag, av ren nervositet, ned i diket och bröt tävlingen.
”Faen, Gösta Fåglum prejade ned mig i diket”, sa jag och slog ut med armarna när jag sedan mötte Ökenkungen.
”Vilken typ men bra kämpat”, sa exproffset och lade armen om min axlar.
Den varma armen från Göran Karlsson förstärkte min kärlek till bortförklaringar.
Efter ett kort uppehåll på 40 år i idrottskarriären började det återigen kittla i min tävlingsnerv vid 60-årsåldern. Ville göra comeback och hade många sporter i åtanke innan jag bestämde mig. Eftersom jag är höjdrädd valde jag bort stavhopp och backhoppning. Boxning, brottning och kampsporter rimmade illa med min humanistiska livsåskådning. Störtlopp, Formel 1 och Speedway lockade mig men valdes bort på grund av dess farlighet. Att det slutligen blev hundsport trodde jag berodde på hundintresset men med facit i hand så var det nog bortförklaringarna som lockade mig till sporten.
Hundsport är ju den ultimata sporten för oss som gillar bortförklaringar.
Redan på valpkursen kände jag att jag hamnat rätt för där var det alltid någon annans fel när den egna hunden misskötte sig. ”Jag nekar att lägga min hund bredvid den där hunden för den kan förstöra vår platsliggning i flera år framöver”, var en vanlig kommentar och i den miljön trivdes jag som fisken i vattnet.
Under mina nu tre år på tränings- och tävlingsplaner har jag hört fler bortförklaringar än vad jag trodde var möjligt att finna. I all hast listar jag här upp 36 vanliga bortförklaringar till missade cert eller förstapris:
• Det var för varmt för min hund
• En inkompetent domare förstörde festen för oss
• Planen var för blöt för min hund
• Hunden har nyss löpt
• Hunden var för ”het”
• Tävlingsledaren skrek, vilket skrämde hunden
• Hunden var för ”låg”
• Domaren hade stora solglasögon som skrämde hunden
• Det var för kallt för min hund
• Funktionärerna hade konstiga kläder som hunden reagerade på
• Det regnade och min hund klarar inte regn
• Vi mötte en aggressiv hund på väg in på planen
• Hunden ska snart löpa
• Hunden känner inte igen mig för jag blir så nervös på tävling
• Mitt i ett moment så började två hundar bråka vid planen
• Hunden har precis varit sjuk och är sig inte riktigt lik
• Konerna var gula, vi har bara kört med röda koner
• Tävlingsledaren pratade så lågt att jag inte hörde kommandona
• En bil parkerade på parkeringen och eftersom vi har samma bilmärke blev hunden helt störd.
• En "idiot" lekte med sin hund precis vid planen
• En bil startade på parkeringen och eftersom vi har samma bilmärke blev hunden helt störd.
• Åskan mullrade under hela programmet, vilket hunden tyckte var jätteläskigt
• En bekant som hunden är galen i kom till planen mitt under programmet
• Hunden var inte med idag, vet inte riktigt vad det var
• En ekorre hoppade i ett träd bredvid planen och störde hunden
• Hunden är skendräktig och är inte sig själv
• Det måste ha gått en löptik på planen
• Hunden bara nosade så det måste ha varit något vilt på planen
• Min hund hatar svarta hundar och det satt en svart "labbe" precis vid planen
• En fågel satte sig på planen och då var det kört för min hund
• Någon hade tappat en näsduk på planen och hunden ville bara dit
• Missade slutpinnen eftersom hunden fick vittring på spårmottagaren
• Detta var hopplöst, någon måste ha tappat hundgodis på planen
• En flygplan flög över oss mitt under programmet och störde hunden
• Jag misstänker att hunden inte är riktigt frisk och ska beställa tid hos veterinären
• En annan hund måste ha pissat på planen
Oftast använder jag en av dessa bortförklaringar efter en tävling men ibland kombineras de och vissa har jag återanvänt – men - eftersom jag ska tävla många år till tar jag gärna emot tips på fler bortförklaringar för framtida bruk.
Och vad som är så fint med hundsport är att bortförklaringarna fungerar så bra socialt. Ingen som tränar eller tävlar hund är en ”loser” för det var ju ändå bara slumpen som avgjorde hur det gick på den senaste tävlingen. Och med denna breda arsenal av bortförklaringar kan vi hundmänniskor sitta i timmar och diskutera varför framgångarna uteblev på den senaste träningen eller tävlingen.
Helt underbart trevligt – och det är därför jag älskar hundsporten!
Skrivet i Nyheter, 2009-06-22, 6 kommentarer
2009-06-14
Debuten i elitspår blev ett fiasko
I mitt senaste inlägg blåste jag upp våra chanser inför debuten i elitspår nu i lördags. Det skulle jag inte gjort – för det blev ett rejält fiasko. Mina värsta farhågor besannades och vi fick inte ens gå ut i spåret. Surt – i dubbel bemärkelse för det var ordentligt blött i skogen när regnet öste ned från tävlingens första till sista minut.
Men debuten är överstökad och Mizty och jag har nya erfarenheter att bygga vidare på. Tävlingen arrangerades av Tierp BK och redan vid samlingen vid deras klubbstuga noterade jag skillnader mot en högre tävling. Som på den värsta campingplats stod där flera husbilar och husvagnar parkerade och vid en titt i startlistan såg jag att många åkt långt för att få vara med. Och så är det nog i eliten. Där ”bangar” man inte för några mil i bilen för en start.
Väl inne i klubbstugan upptäckte jag en annan skillnad. Saknade mina damer från högre för där satt många herrar, varav de flesta hade kort hår och basebollkeps. Det visade sig också att dessa män tävlade med Schäfer eller Malinios. Av startfältets 18 hundar var vi bara tre som hade annan ras än Malle och Schäfer.
Arrangörerna hade valt att dela startfältet så hälften fick börja med lydnad innan spårarbetet. Själv önskade jag komma med bland dem för då var man ju säker på att få genomföra lydnadsmomenten, som jag gärna ville pröva på. Men så blev det inte för jag drog startnummer sju. Tillsammans med tre stora husbilar i karavanen gav vi oss ut i skogen och jag placerades på vägkanten vid spår sju för inväntan av domare och funktionärer. Då, i min ensamhet, cirklade tankarna kring hur mycket doft som kunde finnas kvar på skogspinnarna i ösregnet.
När alla är på plats går Mizty sedan fint ut på kommandot ”spåra” men i mitten av rutan stannar hon upp och jag misstänker att hon hittat spåret. Men icke, för när jag går ut ur rutan hörs ”fel ut ur rutan” så det var bara att gå in i rutan igen. Då går hon längre ut.
När Mizty sedan höjer tempot för att markera att hon fått fäste i spåret lyckas jag trampa på linan, varvid Mizty tvärnitar och vänder om och går åt andra hållet (jag brukar rycka i linan när hon bakspårar). Då hörs ”en minut kvar”. Faen, tänker jag, är detta bakspår så hinner vi inte tillbaks inom tiden. Och bakspår var det. Vänder och det fattades 15 meter till rutkanten när tävlingsledaren skrek ”Tiden är ute”. ”Vi fortsätter som träning”, skrek jag tillbaks och försvann in i skogen.
Mizty gör sedan ett jättefint spårarbete och plockar alla pinnar + slutet på 26 minuter, vilket gjorde att det kändes ännu bittrare att inte få fortsätta tävlingen. Med facit i hand ångrar jag att vi inte rusade ut ur rutan för det handlade om tio sekunder och jag visste ju vad spåret gick (men så kanske man inte får göra).
Resten av dagen fick nu istället ägnas åt att titta på lydnad och uppletande. Såg några riktigt bra uppletande - men rutan var inte omöjlig – den hade Mizty säkert klarat med hedern i behåll.
Tävlingen blev ju en backlash för oss men jag tar med mig det postiva för Miztys spårarbete var riktigt bra i dag. Hon visade att hon klarar skogspinnar och spetsvinklar på elitspår. På dagens spår fanns två spetsvinklar och jag njöt när jag såg hur hon löste den problematiken. Slår man ihop de fyra senaste tävlingar har Mizty bara missat två, av totalt 32 pinnar.
Nu blir det ett tävlingsuppehåll för oss på tre veckor fram till Aussie-SM den 4 juli. Har fått en plats på elitspåret och dagen efter tävlar vi i lydnadsklass 3. Ska bli jättekul att se en massa duktiga aussies i Eskilstuna.
Själva laddar vi upp på Herrängs dansläger och kommer till start med spänstiga ben.
Skrivet i Nyheter, 2009-06-14, 3 kommentarer
2009-06-10
Överst på pallen
Titta på bilden en gång till. Jo, ni ser rätt. Det är jag och Mizty som står överst på prispallen. Bilden togs i tisdags då Mizty och jag vann klass 3 på Botkyrkas officiella lydnadstävling. Visserligen var det bara tre ekipage som vågade utmana oss och vinnarpoängen 212,5 räckte endast till ett tredjepris – men - segern kan ingen ta ifrån oss. Den kommer för evigt att vara inskriven i SKK:s hunddatabas.
Mizty var avspänd och gjorde bara vad som krävdes för en seger och naturligtvis hade hon mer att ge, utifall så hade behövts.
Mizty öppnade löst genom en nolla på sittande i grupp. Hon har aldrig riktigt förstått poängen med att sitta när man kan ligga, vilket hon nu gjorde medan de tre andra hundarna satt och såg märkvärdiga ut under den minut som krävdes.
Eftersom Mizty redan känt på momentet platsliggning hade hon sedan inga problem när det var dags för den grenen, en 10;a.
Vi hade startnummer fyra och Mizty och jag kollade av vad konkurrenterna presterade. När det sedan blev vår tur visste vi precis vad som krävdes för en seger och utifrån de andra hundarnas prestationer förstod vi också att nollan på platssittningen inte skulle vara något hinder för en klasseger.
7:a på fria följet kändes okej för oss som brukar ligga på 5 eller 6 på momentet. Sittande under gång var lite segt men 7,5 på momentet. Inkallning med ställande och läggande var inte bra. Många steg, dubbelkommando och vid sväng bakom gav 5,5 i betyg.
Till rutan sprang hon ut fint men krävde ett dubbelkommando för att lägga sig. Vid ingången passade hon också på att hoppa upp på mig, betyg 7,5.
9:a på apport över hinder och 8,5 på metallen men endast 6,5 på vittringen. Tugg, tugg, tugg…
En avslutande 5:a på fjärren ledde sedan till slutpoängen 212,5. Inga toppoäng men trots allt bättre än vad vi presterat på de senaste lydnadstävlingarna. Om jag undantar det fjantiga momentet sittande i grupp så var det också fjärde tävlingen i rad som vi inte haft några nollar i lydnadsprogrammet.
För att knipa ett förstapris i trean, som är ett av årets mål, måste vi få till en bättre inkallning, vittring och fjärr. På övriga moment duger nivån. Detta fixar vi och nästa försök blir i Eskilstuna den 5 juli. Men innan dess blir det elitspår för vi har kommit med på Tierps tävling nu på lördag. I kallelsen står det att de använder skogspinnar, som om detta skulle vara ett problem för oss. Visserligen har vi aldrig tränat på sådana finesser men är ”Dammsugarmizty” i form kan de lägga ut glasspinnar - eller tandpetare. No problem!
Självförtroendet är som synes på topp men det finns en oro, för i regelboken ser jag att vi inte får fortsätta om Mizty inte hittar spåret i upptagsrutan. Nu när vi har fått smak på prispallen vore det ju snöpligt om vi på lördag får åka hem utan att ens ha fått gå ut i spåret.
Slutligen måste jag göra alla valpköpare som hört av sig besvikna. Mizty var inte dräktig, bara lite småfet av all leverpastej hon får som slutbelöning på träning och tävling.
Skrivet i Nyheter, 2009-06-10, 0 kommentarer
2009-06-01
Högre spår avslutas
I söndags gjorde vi vår sista tävling i högre spår. 30 dagar har gått sedan uppflyttningen till elit och efter 16 starter i högre får vi inte längre vara med bland dem. Känner ingen större sorg över detta men blir längtan för stor får vi ta oss an högre sök, vilket inte är helt osannolikt. Tränade sök i lördags och Mizty gör framsteg i grenen så en start i lägre sök blir det nog innan säsongen är över.
Söndagens spårtävling som arrangerades av Väsby BK genomfördes i rekordvärme, framförallt uppletandet och lydnaden då det måste ha varit över 50 grader i solen (30 i skuggan). Men detta var bra, eftersom tävlingen för mig var ett träningstillfälle och på våra tre senaste tävlingar har vi nu haft; Bra väder (Botkyrka), Ösregn (Roslagen) Stekhett (Väsby). Alltså tre bra tester på hur Mizty arbetar i olika vädertyper och det har faktiskt varit förvånansvärt jämna resultat så kanske jag har övervärderat vädrets betydelse för Miztys arbetsvilja.
På söndagens tävling var vi åtta ekipage och jag drog startnummer fyra, vilket gillades. Gillar nämligen att hamna i den högre halvan av startfältet. Njöt sedan av värme och underbart fågelkvitter vid väntan på domarna vid upptagsrutan, som så fin ut, om än lite kuperad med mycket torrmossa. Men Misty gick fint ut och satte ytterligare en dubbeltia i meritlistan. Nu var det längesedan hon tog bakspår och på de tre senaste spårtävlingarna har betygen på spårupptagen blivit: 10+10, 8, 5+9.0, 10+10.
Spårarbetet i de torra markerna skötte hon också fint även om jag tyckte det dröjde för länge innan första pinnen markerades men när slutpinnen hittades hade vi hållit på i 18 minuter, vilket numera är en normal takt för Mizty. På de tre senaste tävlingarna har vi haft 18, 17 och 18 minuter. Hon har höjt spårtempot något men det är fortfarande anpassat för en pensionär i repändan. Lugnt och behagligt utan några extrasvängar.
En pinne bort nu i söndags och en nia i spåret och det måste varit första pinnen som missades. Missar Mizty så är det i början innan hon fått ordentligt fäste i spåret men jag var nöjd med henne för sammanlagt på sina tre senaste tävlingar har hon bara missat två pinnar. Betygen har blivit 10, 9 och 9.
Och sedan var det uppletandet som ingen av oss såg fram emot i sommarhettan. Det var en djävulsk ruta som skapats i ett kalhygge som lutade brant uppåt, typ svart pist. Den måste vara förklaringen till att det inte var någon svårighet att komma med på spårtävlingen. Känner man till Väsbys uppletanderuta så väljer man helt enkelt andra tävlingar.
Mizty tittade lite slött upp mot slänten från stigen och denna gång irriterades jag inte av att hon började leta innan det brantade till. Men oturligt för henne hade arrangören denna gång inte lagt ut fyra föremål nära stigen, utan bara två som Mizty hittade. Eftersom hon aldrig förstod varför hon skulle uppför denna brant i värmen så fick vi nöja oss med dessa två föremål. Betyg noll eller högst fem, tänkte jag när vi lämnade platsen.
Och så blev det också. En domare gav noll och en fem.
Uppletandet är ett problem för oss och på de tre senaste tävlingarna har vi fått betygen 7.0 + 8.5, 6.0+5.0, 5.0 + 0.0.
Har nu bestämt att den närmaste tiden bara träna momentet i smala korridorer med endast ett föremål längst ut, i syfte att hon vanemässigt vänjer sig med att det finns ett föremål i hörnet, vilket det gör i nio av tio tävlingar.
Vi skrapade dock ihop 256 poäng på specialen i söndags, vilket är exakt vad som krävs för ett uppflytt. Dags för lydnaden och fem hundar kvar. Platsläggningen problemfri och en tia. Sedan kommer våra två svagaste moment fritt följ och inkallning. Så även i söndags och där är det bara att träna vidare men för tredje tävlingen i rad registrerade vi inga nollor och lydnadspoängen blev 208,50 (196 krävs för uppflytt). Vår första tia på krypet gladde mig särskilt. Extremt varmt och många avdrag för tempot blev det denna dag.
På de tre senaste högretävlingarna har vi haft lydnadsbetygen 211.25, 196.75, 208.50, vilket ger medelpoängen 205, 50 och eftersom det krävs 196 för ett uppflytt är jag nöjd med hennes jämnhet under olika väderleksförhållanden.
Totalpoängen denna söndag blev en tredjeplats med 464, 50 poäng, vilket är 15, 50 poäng ifrån uppflyttningspoängen 480 men jag är ändå nöjd för på de tre senaste tävlingarna har Mizty haft totalpoängen 514.75, 462.00. 464.50 vilket ger genomsnittet 480.41 och för uppflytt krävs 480.00.
Känns bra med att snittet under skilda väderleksförhållanden är så pass bra inför eliten och där räds vi inte de nya lydnadsmomenten. Stegen är lätt, fria följet blir bättre med variationerna som tillkommer och metallapporten har Mizty prövat på utan problem.
Vi är redo för at ta oss an denna utmaning och till Tierps spårtävling den 14 juni är vi reserv nummer två. Finns nog chans till start men först ska vi utmana lydnadstrean den 9 juni då Botkyrka arrangerar officiell lydnadstävling som vi anmält oss till.
Då återser vi kära bekanta som rutan, vittring och fjärren.
På våra tre senaste lydnadstävlingar har poängen räckt 0-pris. Måhända får vi en fullträff och tar hem ett tredjepris den 9 juni.
Skrivet i Nyheter, 2009-06-01, 3 kommentarer
2009-05-26
”Man måste lita på hunden”
Efter förra helgens abstinensbesvär kändes det bra att på fredagskvällen ställa klockan på ringning 04.30. Strukturer och rutiner är nog min grej, tänkte jag på vägen ut mot Norrtälje för att delta på tävlingen i högre spår som Roslagens BK arrangerade under lördagen.
Alla reserver var redan inplockade så mitt deltagande gick inte ut över någon bättre behövande. ”Benny, ert deltagande höjer ju statusen på tävlingen” hade de kunnat sagt när jag ringde och frågade om reserverna. Det sa dom inte men ett ”Hjärtligt välkommen” räckte för att locka mig till Norrtälje denna lördagsmorgon.
Jag längtade verkligen till att återse ”familjen” i högre spår och där satt dom i klubbstugan. Tio förväntansfulla nervösa damer mellan 37 och 57 år som väntade på lottningen. Ibland undrar jag vad alla damer inom hundsporten kommer ifrån? För dom finns ju inte på singelsajterna som jag scannar igenom. De är säkert lyckligt gifta kvinnor som under helgerna bara vill komma bort från en snarkande gubbe på efternatten.
Medan de nervösa kvinnorna ideligen springer på toaletten sitter jag, med uppflyttningen redan klar, lugnt kvar och läser morgontidningen, beställer en leverpastejmacka och njuter av tillvaron fast regnet öser ned utanför fönstret. När medtävlarna vid bordet sedan ältat vädret under sju hela minuter lyfter jag långsamt blicken från tidningen och säger: ”Man måste lita på hunden, oavsett väder”. Den floskeln visste vad den tog och jag hade satt mig i respekt inför dagens tävling.
Av elva startande drar vi spår nummer sju och lite senare möter en blöt spårläggare upp i en underbar Roslagsskog. Han visar rutan och i väntan på domarna tar vi skydd mot regnet i bilen.
Så här på försommaren finns det ett visst gräs som Mizty tycker om och det fanns gott om detta vid rutans startpunkt – men – trots gräset gick hon bra ut på kommandot ”spår”. Tyvärr var inte jag lika alert utan satt kvar i knäpositionen tills hela linan var ute. Mizty tittar bakåt, undrar varför inte jag följer med, och vänder tillbaks. Vi gör en omstart och då hänger jag bättre med och när Mizty går ut ur rutan får hon betyg 8,5 och 9 av domarna.
Dammsugarmizty suger sig runt i skogen och plockar hem alla pinnar på 17 minuter. För med 7 + slutet är jag övertygad om att vi har fullt på spåret – men – på en pinne står det Elit och gårdagens datum. Den lilla damen är tydligen sugen på eliten och kunde inte låta bli att plocka en pinne från elittävlingen dagen innan, men 9 på spåret klagar jag inte på.
Uppletandet var som vanligt. Mizty började i sakta mak att leta i rutans framkant och när detta sker fem till tio meter framför domare och publik (som förväntat sig att hunden ska rusa till hörnet) upplever dessa att hunden är omotiverad. Och denna gång var Mizty ytterst noggrann med att undersöka de första femton metrarna i rutan och till sin besvikelse fann hon bara ett föremål inom området, där det vanligtvis ligger fler på högretävlingar. Men när inget mer där fanns gick hon ut och hämtade ytterligare tre föremål inom tiden. Fyra föremål och betyg 6 och 5. Jag har slutat att bry mig kring bedömningen men det skulle vara intressant att, på en domarkonferens, få lyssna på ur uppletandet bedöms.
Lydnaden genomfördes i ösregn och mina erfarenheter från kombinationen Mizty+regn+lydnad skapade låga förväntningar och det blev också sämre än när vi blev uppflyttade på Botkyrkas tävling. Men ingen katastrof för vi fick ihop 196, 75 poäng, alltså strax över vad som krävs för uppflyttning. Och det var främst i fria följet och krypet vi tappade gentemot Botkyrka, vars skillnad tillskrivs blötan. Återigen inga nollor och det känns som om vi har höjt lägstanivån ett snäpp på lydnaden.
Efter 265,5 på specialen (krävs 256 för uppflytt) blev totalpoängen 462, vilket är 18 poäng ifrån uppflyttningspoängen 480 men jag är nöjd med tävlingen där vi kom 4 av 11 ekipage och anser nog att Miztys prestation, med tanke på vädret, låg på minst samma nivå som i Botkyrka. Mizty brukar var helt hopplös på blöta planer och det var hon inte, vilket hedrar henne och glädjer mig.
På söndag har vi fått en plats på Väsbys högretävling där alla reserver redan är inplockade (vi var reserv nummer 2). Om vi ställer upp? Gissa två gånger…
…Självklart – jag vill ju träffa flickorna i ”familjen”.
Skrivet i Nyheter, 2009-05-26, 0 kommentarer
2009-05-18
Vi är ödmjuka i framgången
Veckan har varit som en lång efterfest. Gratulationerna till uppflyttet visste inga gränser och det var väl först när Norge tog hem Eurovisionschlagern som något annat blev en ”snackis” med samma dignitet. I helgen hade jag abstinensbesvär för efter alla högretävlingar har kroppen vant sig vid att stiga upp klockan fem och gå i skogen med en lina i handen vid sjutiden under helgerna. Denna helg fick kroppen ligga kvar fram till åtta och undrade då vad som skett.
För att mildra abstinensbesvären bestämde jag mig för att fråga mitt gamla sökgäng om vi fick hänga med på deras lördagsträning, vilket vi fick och det var jättekul att träffa dem och deras hundar. Det är ju nu ett år sedan jag hoppade av söket och jag var spänd på hur Mizty skulle gå.
Detta är en seriös träningsgrupp där turordningen lottas och vi drog ”spiken”. Mizty är ju inte så förtjust i sök men gnydde förväntansfullt när jag öppnade bildörren och kändes taggad inför uppgiften. Men när jag klär på henne rulle och skynke ser hon besviken ut, eftersom hon hade förväntat sig en spårlina, som det brukar vara på helgerna.
Säga vad man vill om Mizty men i söket är hon konsekvent för på startkommandot ”Sök” satt hon kvar och tittade på mig som om jag vore ett Ufo från en främmande planet – ett beteende – som hon under alla år konsekvent tillämpat på kommandot ”Sök”...
….men det var bra väder och gott kaffe efteråt så jag är nöjd med Miztys ”sökträning”. Någon elithund blir hon väl aldrig men Mizty är en spännande sökhund för instruktörer som gillar utmaningar. Vi har faktiskt anmält oss till ett sökläger i Nyköping i sommar. Instruktör är Annelie Olsson från Kungälvs BK som i sin presentation berättar att hon tränat Terveruens, Maliniois och Schäfer. En lågtempererad egensinnig Aussie som inte lämnar stigen blir säkert en minnesvärd upplevelse för henne.
Att det blev sökträning denna helg berodde på att jag sände iväg ett mejl till SBK:s Stockholmsavdelning:
”Eftersom vi är uppflyttade till elitspår tackar jag nej till vår plats på er tävling i högre spår på söndag”.
Jag var sugen på att tävla men lyckokänslan av att äntligen få sända iväg ett sådant här mejl kunde jag inte motstå. Och känslan motsvarade mina förväntningar för när jag nu är deppig och behöver piggas upp går jag bara in i sändmappen och läser mejlet, funkar bra och är betydligt billigare än en timme hos terapeuten.
Däremot kan terapeutens kompetens komma till nytta ändå för det var flera som sa att Mizty var ”tjock/fet”, varvid jag erkände att hon kan vara tjyvparad för jag hade inte full koll på hennes äventyr under löpet. Under den skadeglada stämningen var det en som klämde på Mizty och utbrast: ”Faen hon har ju mjölk i spenarna”. Eftersom kvinnan bedriver hunduppfödning blev jag orolig och stannade upp vid Djursjukhuset på hemvägen.
Där körde jag ”veterinärtricket” (ställa besvärliga frågor i receptionen och efter cirka tio frågor hämtas i regel en veterinär). Funkade även idag för efter åtta frågor stod en veterinär på knä och kände på Miztys mage. Hon fann ingen mjölk men för att vara helt säker rekommenderade hon en ultraljudsundersökning för 800 kronor. Eftersom jag är en snål chansare avstod jag.
Har dock förberett mig på valpar genom att skriva en annons som kan läggas ut på Blocket om några veckor.
”Spännande valpar för dig som gillar överraskningar. Moder; egensinnig Aussie. Fader; allt från Chihuahua till Irländsk varghund. Bra pris vid snabb affär”.
Eftersom uppflyttningen inte kändes kassaskåpssäker anmälde vi oss till en mängd högretävlingar i maj månad. Detta tillsammans med att vi måste vänta i 30 dagar innan vi får starta i elit har skapat ett dilemma: För på lördag har vi kommit med på högretävlingen i Norrtälje och helgen därpå är vi reserv nummer två i Väsby.
Har inte längre något känslomässigt behov av att sända fler nej-tack-mejl så jag resonerar så här: Å ena sidan känns det taskigt att ta plats från en bättre behövande, å andra sidan är det bra träningstillfällen inför elitspåren.
Som det känns idag så ringer jag arrangören någon dag innan tävlingen och frågar om det finns några reserver som väntar på en plats. Finns det sådana så överlåter jag min plats, om inte så ställer vi upp. För på de senaste högretävlingarna har reserverna tagit slut och spår har strukits i sista minuten och då är det ju bättre att de används – av Mizty och mig.
Dessutom tror jag hundsporten vinner på att vi i eliten är ödmjuka och folkliga genom att också umgås med dem som inte kommit lika långt som oss. Genom att visa att vi, trots våra enorma framgångar, är helt vanliga människor så minskar ju den sociala klyftan mellan oss och de som harvar på i högre. En fin solidaritetshandling och ett starkt argument för att starta i Norrtälje på lördag (om inte valparna kräver att vi är hemma).
Skrivet i Nyheter, 2009-05-18, 2 kommentarer
2009-05-11
Vi fixade uppgiften!
Skriver nu ett historiskt inlägg, befriat från skämt, sarkasmer, antydningar och halvsanningar. För här finns bara kalla fakta som ingen kan/får ifrågasätta: Vi är uppflyttade till elit spår – med marginal - för vi samlade ihop 514, 75 poäng på tävlingen som Botkyrka arrangerade i lördags, vilket räckte till uppflyttning och en andraplacering bland åtta startande spårekipage.
Eftersom klubben, lite småsnålt, inte filmade denna historiska händelse får ni den här istället beskriven i text. Ord för ord, moment för moment:
Förberedelserna
In i det längsta väntade jag på en inbjudan till en femtioårsskiva men när ingen kom före klockan 23 gick jag och lade mig 23. 34 på fredagskvällen. En, som det visade sig, klok strategi för när jag steg upp fem timmar senare var jag riktigt pigg, fram till dess jag upptäckte att regnet öste ned utanför fönstret. Faen också, hemmaplan och allt, tänkte jag när paraplyet togs fram inför bilresan till klubbstugan.
Startproceduren
I klubbstugan är det varmt och behagligt och där sitter flera som jag träffar oftare än min släkt. Och det gäller såväl funktionärer som medtävlare för vi som tävlar i högre är som en enda stor familj som träffas var- och varannan vecka.
Visserligen försvinner en och annan mot högre höjder men de flesta av oss blir kvar i familjen. Medan jag småpratar med damen, vars spårpinnar jag snodde på Lidingös tävling, sker lottningen och jag drar spår nummer tre, vilket känns okej och vi bär iväg mot skogen.
Väl där möter spårläggarna Anders och Tina (som är med i min träningsgrupp i sök) upp och båda är genomvåta. Du har mitt spår, säger Anders, men jag önskade Tinas för hon har gått spåret i världens tunnaste gympadojjor som är genomsura och då har säkert lättspårad fotsvett läckt utmed spåret. Anders stövlar är för täta för min smak.
Spåret
Rutan ser fin ut och när jag kommenderar ”spår” går Mizty lugnt och fint rakt fram och viker höger i slutet av rutan. Och eftersom ingen ropar tillbaks oss är det en nöjd Benny Hellis som går iväg och inte blir det sämre av att det nu är ”Dammsugarmizty" som är i farten. Koncentrerat och metodiskt plockas alla pinnar in på 18 minuter och en 10:a, vilket också blev betyget för upptaget.
Lydnaden
Denna gång låg lydnaden direkt efter spåret och nu hade det slutat regna, vilket var skönt, främst med tanke på krypet. Bara inga nollor så kan detta ”gå vägen”, tänker jag på startpunkten för fria följet och lydnaden blir inte perfekt, men helt okej, inga nollor och 171, 25 poäng innan platsliggningen kändes hyfsat tryggt inför fortsättningen.
Skytten vid platsläggningen visade sig vara Ture som Mizty älskar. Bara hon inte drar till honom tänker jag bakom planket, men icke, hon låg så fint i sina fem minuter och totalt 211, 25 poäng på lydnaden.
Sakletande
Inte Miztys starkaste gren kvar och nollar vi så ryker uppflyttningen. Nu återstår fem hundar och vi startar som nummer två. Först gick en fantastisk Malle som gör en rekordfin tävling och enligt vittnena var 9:an på uppletandet i underkant.
Efter denna raket var det Miztys tur och hon har ju sitt speciella sätt att leta och som vanligt gick hon i sakta mak ut och hämtade de tre föremål som låg närmast för att därefter knalla ut i högra hörnet och plocka det fjärde. Det fanns gott om tid kvar när det hela var överstökat men "naturligtvis" sedvanligt neddrag för tempot.
Men - betygen 7 och 7, 5 - innebar att det hela var klart med totalt 514, 75 poäng!
Och det kändes extra roligt att få uppflyttningen på klubben inför vänner och träningskompisar och jag grattades hjärtligt efteråt. Föreslog att vi skulle åka till Sergels Torg och bada i fontänen men de tyckte att det var för kallt så jag åkte hem och anmälde mig till Aussie-SM i Eskilstuna den 4 juli, vilket blir vår första elittävling i spår.
Skrivet i Nyheter, 2009-05-11, 14 kommentarer
2009-05-05
Vi i Landslaget håller ihop
Inför helgens lydnadstävling kände jag att det var dags att ta itu med förberedelserutinerna. Har prövat alternativen 50-årskivor och tidig sänggång men inget av dom känns optimalt. Rutinen med 50-årsskiva blir svår att hålla vid liv, eftersom vänkretsen blir äldre. Och försöket med tidig sänggång var alldeles för tråkigt.
Nej det behövs något nytt, tänkte jag på Valborgsmässoafton. Mizty är smart och måste överlistas. Har hon exempelvis varit på en appellplan och inte fått belöningsgodis förlåter eller glömmer hon det aldrig och nästa gång vi kommer till platsen nekar hon att göra någonting rätt, eftersom detta inte kommer att belönas. Ett besvärligt problem när man vill ta ett förstapris i trean.
Men eftersom jag är snäppet smartare än Mizty kommer jag på en genial idé. Jag borde åka ut till appellplanen dagen före tävlingen och där se till att hon får jättekul och rikligt med belöning när vi genomför momenten. Detta är min idé men utbildade instruktörer skulle kalla metoden för ”att skapa en positiv minnesbild”.
Sagt & Gjort, några minuter senare sitter jag och Mizty i bilen på väg mot Bro-Håbos appellplan och väl där upptäcker jag att fler kommit på den geniala idén att fira Valborgsmässoafton på en appellplan. För på parkeringen står en gigantisk husbil - och som alltid - så sitter två personer i övre medelåldern i varsin solstol utanför husbilen.
En banderoll med www.krollie.se täcker halva vindrutan och eftersom jag också har en hemsida känner jag samhörighet och när jag presenterar mig ler dom och verkar uppskatta att få sällskap. Lillemor, säger damen. Kjell, säger mannen. Nu ser jag också två Border Collies i husbilen och på dialekten hör jag att herrskapet kommer från Värmland. Eftersom jag kommer från den stora staden och de från landet tar jag hand om paret och föreslår att vi tränar tillsammans.
”Vi kan ju hjälpa varandra” säger jag käckt men blir lite betänksam när Lillemor svarar: ”Visst, vi i Landslaget håller ju ihop”. Hade liksom glömt bort att det också var officiell landslagsuttagning för lydnadseliten i morgon och det verkade som om Lillemor tog för givet att jag tillhörde den gruppen.
Håller nu en lite lägre profil och föreslår att de börjar - och Krollie plockas fram ur bilen. Rutan står redan på planen så den blir första utmaningen. Lillemor ställer upp Krollie och som ett streck i luften flyger hunden iväg mot rutan och tvärnitar – mitt i rutan. ”Krollie verkar vara i bra form” säger jag lågmält. ”Ja, visserligen är han åtta år men senast tog han 315 poäng i Ludvika”, säger Kjell och berättar att han också är lydnadsdomare...
...Nu börjar det bli riktigt besvärligt för medan Lillemor och Krollie kör igenom momenten felfritt berättar Kjell att Krollie tillhört landslaget sedan 2002 och blev årets lydnadshund 2007. Ångesten inför vår tur tilltar. Och vi som åkte hit för att ha kul, tänker jag, och vill nu helst fira traditionell Valborg någon annanstans.
Det kanske finns en brasa i närheten, försöker jag, men försent: ”Din tur, Krollie är nöjd", hojtar Lillemor medan Kjell frågar hur gammal Mizty är.
I ren desperation drar jag till med ”knappt två” (hon är snart fem) för att på så vis bli ursäktad för vad som snart skulle visas upp på lydnadsplanen. Unghundar är lite speciella men Krollie var lydnadschampion innan han fyllde två berättade Kjell som därmed satte nivån inför Miztys framträdande.
Nåväl, bara att gilla läget och Mizty ser riktigt pigg ut när jag hon äntrar lydnadsplanen för att starta med rutan. Inspirerad av Lillemor ställer jag upp hunden utan att ange rikningen, håller andan och tummarna, samt ger kommandot ”RUTAN”. Och jag tycker inte det ser så pjåkigt ut för Mizty småspringer fram och lägger sig i rutan, varvid Kjell säger: ”Hon är lite loj för att vara så ung. Kör en inkallning så får jag se”, vilket jag gör och Mizty joggar in till mig. Då säger Kjell att jag måste vara mer spirituell och roligare. ”Du är alldeles för tråkig”, säger han, och visar hur kul en gubbe kan vara, vilket skrämde Mizty och jag tyckte kritiken kändes orättvis för här på bloggen tycker ju flera att jag är riktigt rolig.
Denna Valborgsmässoafton där Mizty skulle ha skitkul för att prestera på topp i morgon har istället blivit en ångestfylld mardrömskväll och för att komma ur min dystra sinnesstämning klämmer jag plötsligt till med: ”Vi kör mest bruks” och övergår till att visa Miztys paradgren krypet, därefter stegen och till sist tungapporten.
Lydnadsstjärnan Krollie som står bunden fattar ingenting och jag känner att vi fått en viss återupprättelse och föreslår att Krollie ska pröva stegen.
”Vi vill inte riskera några skador” säger Kjell och Lillemor undanglidande och vi skiljs med att önska varandra lycka till på tävlingen, där det nu inte längre finns några tvivel om att Mizty och Krollie tävlar på olika nivåer under morgondagen.
Hur det gick på tävlingen? Jo, Krollie och Lillemor tog till sig mina goda råd och vann elitklassen på 300, 50 poäng. Vi fick ett 0-pris i trean på 147, 50 poäng och när Kjell tackade för senast och frågade hur det gick på tävlingen svarade jag "bra" utan att utveckla detaljerna och under dialogen följde jag hans råd att se rolig ut - vilket uppskattades - av Mizty.
På lördag gäller det högre spår på Botkyrka. Jag har förhoppningar för vi är starka på hemmaplan. Visserligen inte obesegrade, men urstarka, bara förberedelserna blir de rätta. Funderar på att återgå till 50-årsskiva, väntar bara på en inbjudan.
Skrivet i Nyheter, 2009-05-05, 5 kommentarer
2009-05-01
Picnick i det gröna
Det kostar att ligga på topp. Efter triumfen med titeln ”Sveriges sämste hundförare” kände jag av trycket att leva upp till sitt ryckte på spårtävlingen i Nynäshamn. En, som det visade sig, obefogad oro för vi kom inte ens runt på spåret. Med tre pinnar i handen gav upp på ett berg i Nynäshamnsskogen.
Inför tävlingen kände jag för att förändra förberedelserutinerna. Det är ju så lätt att fastna i ett mönster som inte kan brytas så denna gång hoppade jag över 50-årsskivan kvällen före tävlingen. Ett beslut som underlättades av att jag denna helg inte kände någon som fyllde 50 år.
Denna underbara vårkväll med försommarvärme prövade vi istället en tidig sänggång som alternativ. När jag sedan rastade en lösspringande Mizty vid femtiden på morgonen förstod jag av vi var dom enda som valt detta alternativ. Resten av befolkningen valde att ha picnick i det gröna, varav många på gräsmattorna utanför vårt hus.
Så medan jag gick och filosoferade i morgonsolen betade Mizty av det dukade smörgåsbordet med kyckling- och kotlettrester samt en och annan plastpåse med god sås i. Halvvägs till Nynäshamn förstod jag det ”smarta” med denna uppladdning för i bilen står Mizty och harklar. Hennes mage försöker desperat avlägsna det som munnen nyss gett henne.
Odören i bilen skvallrar om att magen haft en viss framgång och jag låter bakluckan stå öppen vid inskrivningen. Vi drar spår sex och snabbt är vi ute i skogen. Rutan ser fin ut men efter en stund kommer en ledsen spårläggare och berättar att det fanns ett hål i påsen med apporterna och hon har inte en aning om var dessa nu ligger. Så för mig blev det en längre väntan och ett reservspår.
Under väntetiden rastar jag Mizty utan framgång för hon vill bara käka gräs nedanför bilen. Ihärdigt som en ko med tre magar äter hon oavbrutet fram till startdags. Väl vid upptagsrutan har jag mina onda aningar om att detta inte kommer att bli någon klang-och-jubel-dag men som vanligt kränger jag på mig min ryggsäck vid startpunkten (med gps och slutbelöning), varvid domaren ger kommentaren ”ska du på picnick” och jag svarar reptilsnabbt; ”Ja, för vi missade den i går kväll”.
På startkommandot ”spåra” tar Mizty två steg till närmaste grästuva, eftersom den kurrande magen vill ha mer av detta, vilket den får, innan vi går vidare i rutan. Mizty hittar ett spår och när jag innerligt önskar att inte få några fler kommentarer från funktionärerna skriker de; BAKSPÅR.
Med ett ansträngt leende på läpparna vänder vi om men Mizty är sig inte lik. Visserligen har hon aldrig raketfart i spåret men det brukar vara ett skönt drag i linan när hon är på rätt spår. Det var det inte denna morgon för hon gick ganska upprätt utan driv. Visserligen hittar hon tre pinnar men känslan är mer som att befinna sig på en stadspromenad med en sällskapshund än att vara i spårskogen med en brukshund.
Slutligen ställer hon sig bredvid mig på ett berg med fin utsikt och har inte en aning om vad hon är eller vad hon ska göra. Jag är ganska sur och härsknar till när Mizty piggnar till när jag selar av henne. Stöter bort hunden och hon blir fjäskig och fattar ingenting. Men jag står på mig och är sur ända fram till bilen, där vi försonas.
Jag gnäller rätt mycket på Mizty men har aldrig sagt ett ont ord om hennes spårarbete som jag verkligen gillar men denna dag mådde hon säkert illa efter picnicken och är redan förlåten. Nästa högre spår blir 9 maj då hemmaklubben Botkyrka arrangerar.
Men redan den 2 maj är vi i farten och attackerar lydnadstrean. Bro-Håbo arrangerar en officiell landslagsuttagning. Visserligen för eliten men vi är på samma plan och ”regnar det manna på Greven så skvätter det också på Betjänten”.
Skrivet i Nyheter, 2009-05-01, 2 kommentarer
2009-04-25
Äntligen en seger!
Snart är vi tv-stjärnor för vi har huvudrollen i serien Sveriges sämsta hundförare, som är en uppföljare till serien Sveriges sämste bilförare. Inspelningen skedde med dold kamera i Nynäshamn i onsdags. TV-teamet hade lyckats samla Sveriges sex sämsta klass-tre-hundar för att göra upp om den åtråvärda titeln på lydnadsplanen.
Förutsättningarna för riktigt låga poäng var perfekta med en skjutbana inom hörbart avstånd och en av Sveriges petigaste domare på plats. Det blev också en rafflade tävling i publikens smak där jag och Mizty till slut lyckades knipa segerpokalen.
Dramat moment för moment:
Mizty startade starkt genom att ta ledningen vid sittande i grupp. Hon reste sig lite elegant inför domaren och vi hade vår nolla redan efter 15 sekunder. Eftersom ingen annan hund reste sig kände jag redan segersötman i gommen.
Men man ska aldrig vara för säker för kampen tätnade vid platsliggningen där Lagotton överraskar såväl förare som konkurrenter genom att följa efter husse till gömslet. Och när tre hundar dessutom sitter upp när vi återvänder förstår jag att detta inte blir en enkel promenadseger, eftersom Mizty låg tiden ut, med en belastande tia i protokollet.
Sättandet under gång blev en jämn gren. Ingen hund satte sig så med idel nollor ökade spänningen inför fria följet som blev en jämn och hård gren där Border Collien spelade bort sina chanser med en sjua. Hundarna i täten pendlade mellan 5 och 6 och Miztys femma gjorde att jag fick ny tätvittring som förstärktes genom en nolla på inkallningen, ett betyg som säkrades genom ett läggande och ett ingångstempo i snigelfart kombinerat med flera steg vid ställandet.
Men vid denna tredje gren börjar den amerikanske Cockerspanieln kännas som ett reellt hot. Han gick t o m långsammare än Mizty och varken stannade eller lade sig. En kusligt stark nolla.
Rutan blev ganska odramatisk eftersom de flesta hundar inte brydde sig om den. Kungspudeln som efter flera nollor låg bra till gjorde dock bort sig genom en åtta. Nu börjar också Bordern, lite oväntat, blanda sig i tätstriden. Hon ville minsann visa domaren att hon klarat vallningsprovet och rusade runt rutan med full speed, varv efter varv. Snyggt och en säker nolla. Mizty höll klassen genom sakta lunk ut och genom att stå, istället för att ligga i rutan, låg vi med en femma fortfarande i toppen.
Eftersom arrangörerna ställt hindret vid skogskanten blev hoppet ganska odramatiskt då samtliga hundar stannade och nosade i skogsbrynet istället för att hoppa tilbaka. Lagotton, Kungspudeln och Spanieln knallar också bredvid hindret på hemvägen och flyttar därmed fram sina positioner. Mizty gör ett oroväckande bra hopp men nosandet i skogskanten och en extra vid sväng vid avlämnandet räddar momentet, en femma.
Vid metallapporteringen gjorde Spanieln ett ryck. Misstänker att husse specialtränat momentet inför tävlingen genom aldrig ha visat hunden en metallapport, som därmed behandlades som luft som bara inte fanns där. Kungspudeln och Lagotton däremot lekte en bra stund med apporten innan den lämnades åt sitt öde. Efter att flera hundar nollat tappade Mizty en del på täten med sina 6, 5 i betyg.
6.0 på vittringen var inte heller bra för nu går Lagotton, Spanieln och Kungspudeln med nya nollar starkt och inför slutmomentet fjärren är det stenhårt mellan fyra hundar. Tar vi en sexa missar jag titeln men jag var inte speciellt orolig för Mizty brukar vara säker på högst en femma på fjärren. Då testar hon mina nerver genom att inte ta så många steg fram men på slutet lägger hon på lite gnäll och jag kan andas ut med 5, 5 i betyg.
Segern var vår och jag korades jag till Sveriges sämste hundförare med 138 poäng. Men det var stenhårt för fem hundar hade poäng som räckte till 0 – pris. Sexa och på en pinsam sistaplats kom Bordern med poäng som precis räckte till ett tredjepris.
Miztys segerkoncept var jämnheten för medan andra hundar schablade bort sina chanser genom en sjua eller åtta så höll Mizty en jämn låg standard med 6, 5 som högsta resultat.
På presskonferensen efteråt tackade jag supportrar, publik och domare samt citerade Zlatan efter Inters seger mot Milan, trots bedrövligt spel:
”En seger är alltid en seger”.
TV-teamet sa att serien sänds i höst och att hundinstruktör Görel från Mia och Klara är expertkommentator. Missa inte programmet, bättre än Sveriges sämste bilförare, sa producenten.
Domaren och Nynäshamns lydnadsplan återser jag redan på söndag då klubben arrangerar högre spår.
Jag och Mizty längtar redan dit.
Skrivet i Nyheter, 2009-04-25, 7 kommentarer
Sida 1 av 4. Nästa sida