Blogg
2012-06-06Mizty (och jag) mognar sent i livet
I slutet av 2011 skrev jag att jag såg fram emot 2012, eftersom Mizty fyller 8 i år. Jag har ju med en dåres envishet hävdat hon skulle bli som allra bäst vid åtta års ålder. Visserligen är inte tävlingsåret slut än men det lutar alltmer åt att 2013 kommer att bli vårt bästa år. För vissa hundar mognar väldigt sent och jag tror Mizty tillhör den kategorin. Och det känns väldigt positivt – att ha något att se fram emot. Är det något råd jag värnat, så är det att inte gå för fort fram. Så varför forcera fram en framgång i år, när vi får njuta av den nästa år, har jag resonerat.
Miztys och min vårsäsong kommer att avslutas I Tierp den 16 juni och träningen inför tävlingen går utmärkt. Att få in de nya korta, snabba stegen i fria följet har inte varit gratis. När jag prövade dem senast med snäv kjol frågade en träningskamrat om jag var nödig och behövde gå på toaletten. Visst kan det se så ut när skinkorna pressas ihop men jag tror det handlar om tid, att låta publiken hinna vänja sig vid något nytt. För trendsättare ifrågasätts alltid – i början. Fråga Jan Boklöv som var först med V-stilen i backhopning. Folk skakade bara på huvudet men nu finns det inte en backhoppare som inte särar på skidorna och om fem år så kommer det inte att finnas en hundförare som inte går fria följet med korta steg och snäv kjol.
Tänkte testa det "vinnande konceptet" på onsdag när klubben har tävlingsträning. Ja, det står rätt, förut hette det träningstävling, men vår klubb har vänt på begreppen, så nu betonas att detta är en träning och det innebär att det inte delas ut några betyg. Progressivt. Som i Kina under kulturrevolution, då en landskamp i basket mellan Kina och Albanien spelades inför fulla läktare utan räkning. Det stod 0-0 när matchen började och 0-0 när den var slut. Ingen vann och publiken fattade noll. Fast egentligen är det ingen dum idé, tror faktiskt betygsfria tävlingar skulle passa Mizty och mig väldigt bra. Funderar på att föreslå en regeländring till SBK:s nästa kongress.
Till hösten utökas flocken när en aussievalp kliver in genom dörren. Mitt främsta skäl till att skaffa valp är att jag längtar tillbaks till de lägre klasserna. Vi är ju så olika, vi människor, och jag känner att en låg nivå passar mig bra. För jag trivs i miljöer där föraren och medtävlarna går i taket av lycka när hunden klarar en budföring, eller kommer på en inkallning. Eller spåret i lägre klass då medtävlarna skiner av glädje när de berättar att hunden bara missat två pinnar. Denna förlåtande miljö passar mig bättre än elitens karga klimat där medtävlarna ser ut som om de förlorat en miljon för att hunden gått bakspår, eller missat en pinne.
Den sociala sammanhållningen är också bättre i de lägre klasserna. I eliten åker ju halva gänget hem efter spåret. Man hälsar på lottningen och sedan ser man inte röken av dem. Tycker också prisutdelningarna är bättre i de lägre klasserna. På prispallen i eliten ser ju inte ens segraren glad ut, när det inte blev några SM-poäng. Med förväntansfull blick längtar jag tillbaks tills prisutdelningarna i de lägre klasserna. Vilken feststämning och det var ju därför vi stannade kvar så länge i högre. Vi klamrade oss fast och ville helt enkelt inte lämna miljön. Men när valpen kommer får jag återuppleva den – och – detta kommer att ske samtidigt som Mizty toppar sin tävlingskarrär. Kan helt enkelt inte bli bättre tajmning.
Skrivet i Nyheter, 2012-06-06, 10 kommentarer
2012-06-02
Vi går mot nya höjder
Jag har lätt för människor som visar medkänsla. Och tvärtom. Speciellt gillar jag dem som engagerar sig i Mizty och mitt fria följ; dels för att ämnet är så smalt, dels för att de aldrig får cred för sina goda råd, eftersom någon synbar positiv förändring inte synts till på tävling under de senaste fem åren, fast jag utan undantag anammat samtliga råd.
Du ska gå fortare, du ska gå långsammare, du ska vara gladare, du ska vara mer bestämd, du ska ge mjukare kommandon, du ska ge skarpare kommandon, du ska titta rakt fram, du ska hålla ett öga på hunden, du ska svänga med armarna, du ska hålla armarna still, du ska belöna med leksak, du ska belöna med godis, du belöna bakom hunden, du ska belöna framför hunden är ett litet urval av de råd jag fått av vänner och betalda instruktörer på kurser och privatlektioner.
Eftersom inget råd har gett resultat har jag svårt för att vara tacksam för något speciellt men jag gillar alltid det senaste rådet, för jag tror alltid att detta ska lösa alla våra problem en gång för alla. Och oftast tar jag ut segern i förskott och går och ler över att jag äntligen hittat något som leder till framtida framgångar. Kan faktiskt i mina tankar på bussen eller i bilen se hur vi briljerar på lydnadsplanen. Bilder som krackelerar när jag sedan testar tipset på nästa träning.
Bara för att jag gjort 150 starter med Mizty drar många den förhastade slutsatsen att jag är utrustad med ett enormt tålamod. Så är det inte när det gäller träning, för ett nytt råd eller tips får inte många chanser hos mig. Jag gillar snabba resultat, helst utan att behöva anstränga sig. Oftast prövar jag två eller max tre gånger och går inte Mizty ett perfekt fritt följ då så överger jag detta råd och börjar istället att leta efter andra lösningar. Och nu har jag fått ett råd som jag verkligen tror på, nämligen att ta kortare steg och oftare. Ett helt revolutionerande tips för när jag tränat löpning är ju mantrat längre steg och oftare.
Har inte vågat testa tipset i skarpt läge men mina tester utan hund fungerar väldigt bra. Genom att ta korta steg ofta får jag automatiskt en rak hållning. Det känns som att ha en pinne i ryggen och nu förstår jag varifrån uttrycket ”pinnar på” kommer. Som Jacques Tati men med korta steg. Det enda som oroar mig nu är regelbokens skrivning om ”normal gång”. Efter några år på lydnadsplanen så vet ju både domare och publik att ”normal gång” för mig är att lufsa omkring med krökt nacke och släpande ben. När jag nu på nästa tävling i Tierp kommer utsprättande med en hållning och takt som matchar Malin Dertell kommer de säkert att ge mig betyg 0 för ”onormal gång”.
Skrivet i Nyheter, 2012-06-02, 11 kommentarer
2012-05-29
Sexuella trakasserier i Skutskär
En tjusning med hundssport är att man får se så mycket av vårt avlånga land, visserligen från bil och främst brukshundklubbar, men jag gillar upplevelserna, senast den i Skutskär som jag bara åkte förbi som ung. För i Skutskär stannande ingen, där luktade det skit från sulfatfabriken som spydde ut mörk rök från sina höga skorstenar så någon picknick var aldrig aktuell i Skutskär.
Med dessa minnen blev lördagens spårtävling på Skutskär Bk en angenäm upplevelse. När jag halv sju, efter nästan två timmars körning öppnande bildörren och släppte in försommaren luktade det bara gott. Beställde en leverpastejsmörgås, vilket var en omöjlig tanke för 20 år sedan. Efter smörgåsen blev det lottning och arrangören delade in de 20 ekipagen i två grupper. Vi hamnade i grupp B och fick därmed köra lydnaden först, vilket jag inte hade något emot, för eftersom vi missat spåret de senaste tävlingarna var jag nu lite sugen på att testa hur lydnaden ”utvecklats”.
De yttre förutsättningarna var perfekta, inte för varmt, inte för kallt och en torr och nyklippt plan välkomnade oss inför det fria följet. Jag hade min röda snygga jacka på mig och det fria följet gick riktigt bra – i tre meter. Då har jag en juckande kastrerad tik hängande på mitt vänsterben och där förlustar sig Mizty under ytterligare några meter innan jag stannar upp och avslutar tjyvparningen med milt våld.
Mizty är påläst och vet att tidelag tyvärr inte är förbjudet i Sverige. Hon vet också att politikerna har svårt för att lagstifta om ett förbud – men – att utnyttja detta och jucka offentligt på en tävling i Skutskär var att gå för långt. Nu är det bara att hoppas att Miztys beteende påskyndar lagstiftningen så det blir slut på dessa sexuella trakasserier på landets brukshundsklubbar.
Mizty har naturligtvis bett om ursäkt och skyller på kastringen som enligt henne lett till att hon är sexuellt understimulerad och i brist på annat duger mitt vänsterben. ”Skitsnack, nu vänder vi blad och går vidare”, sa jag och fortsatte vårt fria följ i Skutskär. Men domarna lät sig inte imponeras av promenaden utan på deras spadar visades en nolla respektive en femma.
Resten av lydnaden var helt okej. Några tior och inte under 7 på något av momenten och krypet satt fint med 9, 5. Dags för sakletning som var förlagd till en öppen blåsig äng. Mizty är ju inte berömd för sin speed och det jag kallar för ett lugnt och metodiskt letande kallar domarna för segt och oinspirerat. Och i lördags gick hon direkt ut i högra hörnet och plockade upp det första föremålet. Jag blev helt till mig och klappade om Mizty ordentligt innan andra skicket. Även detta snabbt in och ny omklappning. Sedan blev det inga mer glädjescener så vi fick nöja oss med två föremål och eftersom hon inte kissade eller bajsade utan letade i rutan utgick jag ifrån att vi fått en femma i betyg.
Men domarna gav inte insatsen godkänt utan underkände oss för att ”jag tar i hunden under momentet”. 0 i betyg och en erfarenhet rikare.
Med facit i hand kostade det mig ett cert att klappa Mizty, men det var hon värd, min primadonna.
Återstår spåret och då har klockan slagit tolv, solen står som högst och söndagsflanörerna har kommit ut i skogen, vilket får konsekvenser för oss. För medan jag väntar på funktionärerna hälsar jag på flera familjer som promenerar på vandringsleden som ligger 50 meter från upptagsrutan. Mizty gör ett fint upptag men redan efter 75 meter kommer vi fram till vandringsleden och Mizty sniffar febrilt innan hon bestämmer sig för att följa leden. Jag hakar på men när vi följt vandringsleden under flera minuter förstår jag att Mizty nu följer spåren efter familjen jag såg gå ut på leden. Jag vänder tillbaks till upptagsrutan och släpper på henne där hon gick ut tio minuter tidigare. Och denna gång går hon rakt över leden när vi kommer till den på nytt.
Mizty plockar sedan alla pinnar och hon hade inga problem med vandringsleden, fast vi passerade den fyra gånger på spåret. Problemet i början var att hon inte hunnit fått fäste innan förledningsspåren kom. Mizty hade heller inga problem med skogspinnarna och jag var heller aldrig orolig för dessa, eftersom vi under veckan tränat en gång på färska skogspinnar. Dammsugarmizty är ju så lättränad och på lördagens tävling var vi det enda ekipage, av 20, som klarade en dubbeltia på spåret.
Så om inte om Mizty juckat på mitt vänsterben på fria följet och om jag inte kladdat på henne under uppletandet så hade det hängt ett Cert på väggen hemma hos oss i dag. Nu hänger ingenting på den reserverade platsen men vår tid kommer. Frågan är bara när?
Skrivet i Nyheter, 2012-05-29, 4 kommentarer
2012-05-24
Distriktsmästaren bor inte i Gröndal
Ibland undrar jag om inte det här med hundsport blivit lite för allvarligt – för vissa. En tanke som förstärktes under helgens DM i Södertälje, som blev en tuff tävling från tidig morgon till sen kväll. Halv sju på söndagsmorgonen lottades spåren bland de 23 deltagarna och vi drog startnummer sex, vilket innebar att vi placerades i gruppen som fick starta med spårarbetet. Men först blev det en mjukstart med platsliggning för samtliga och där satte vi dit dagens första, och enda, tia.
Därefter ut på spåret och som jag skrev i mitt förra inlägg var jag nyfiken på vilken typ av pinnar som användes denna dag. En nyfikenhet som består än idag för i söndags hittade vi bara två pinnar, fast spårläggaren sa att hon lagt ut sju. Så det är nog bara att inse att Dammsugarmizty måste skärpa sig beträffande färska skogspinnar, annars blir det väldigt korta spårtävlingar för oss framöver. Det känns ju lite avslaget att stå där ute i skogen klockan åtta på morgonen och veta att tävlingen är slut. För att pigga upp oss åkte jag till Taxinge slott och beställde deras godaste och dyraste kaffebröd, fikade med sjöutsikt, njöt av det fina vädret och gav Mizty en sockerbit.
I mental balans åkte vi sedan till klubben för att följa tävlingen från läktaren. Där blir jag påmind om att detta inte var en vanlig tävling, utan här gällde det prestigefyllda DM-titlar. För jag hann knappt parkera bilen förrän tävlingsledaren flög på mig och ville se mina pinnar. Eftersom jag bara hade två var detta snabbt överstökat. ”Har du inte verkligen inte flera”, sa hon med fast blick och berättade att en medtävlare sett mig i hans spår och misstänkte nu att jag hade plockat hans pinnar.
En anklagelse som visade sig sakna all grund för när jag pratar med personen in self säger han ”att jag såg din gråa jacka på en sluttning”. Ett påstående som faller på sin egen orimlighet av två skäl. Jag kan tänka mig mycket men aldrig att klä mig i grått. För första klär jag inte i grått och för det andra är det en värdelös färg om man går bort sig på spåret och arrangören ringer räddningstjänst som sätter in helikopter i sökandet. För vem ser en grå jacka från 300 meters höjd i skogsterräng? Nä, jag hade naturligtvis min snygga röda jacka på mig under spåret och därmed gick jag fri från alla anklagelser.
Efter att ha blivit beskylld för att sno pinnar i medtävlarnas spår tappade jag lusten att stanna och hejja på dessa övertaggade ekipage utan drog hemåt. Och i bilen funderade jag på varför den spårsäkre Mizty missat så många pinnar på de senaste tävlingarna. Kommer bara fram till slutsatsen att träna mer på färska skogspinnar av skilda träslag. På lördag tävlar vi Skutskär. Samling klockan 07.00 och 17 mils bilkörning så det blir tidig väckning på lördag.
Skrivet i Nyheter, 2012-05-24, 5 kommentarer
2012-05-19
Dags för en fullträff
Senast tröstade jag Zlatan genom att skriva; ”du är inte är ensam om att inte vinna någon titel i år”. Zlatan uppskattade min medkänsla och sa på en raspig ledning från Milano; ”Din tid kommer Benny, det handlar bara om att få in en fullträff”, Han påminde mig också om att många stora idottsmän/kvinnor inte, liksom vi, tagit någon titel under de senaste åtta åren. Och han spådde att vår fullträff kommer redan på söndag då vi i konkurrens med 23 andra ekipage gör upp om DM-titeln i elitspår.
Och det vore en riktig skräll om vi vann. För det finns faktiskt inget som tyder på detta och genrepet i Eskilstuna i lördags var heller inget att skryta över. Vi fick spår 16 av 17 och heders åt en klubb som kan fixa så många spår, för det krävs många funktionärer som kliver upp i ottan för att det ska bli bra för oss tävlande. Men det var många missade pinnar i Eskilstuna och man kan fundera över varför?
Generellt är det fler missade pinnar på elitspåren nu med skogspinnar på alla tävlingar. Jag tror inte hundarna fått en svårare uppgift, utan att detta helt enkelt beror på att föraren numera inte plockar upp några pinnar. Undantaget Skånes fältspår, där skogspinnarna avviker från naturen och är väl synliga för förarna, vilket ger skåneekipagen en fördel gentemot dem som bara tävlar skogsspår.
Min egen erfarenhet från de gamla pinnarna är att en eller två pinnar plockades av mig själv på en tävling. Dagens skogspinnar är nästan omöjliga att se i fart och även när man ser att hunden stannat för att det finns något i närområdet är de svåra att upptäcka. I söndags stod jag nästan på en pinne utan att upptäcka den, innan Mizty sniffade upp pinnen efter en stund. Och efter uppemot tio starter i år vet jag att pinnarna är olika på varje tävling. Det enda reglerna reglerar är pinnens längd. Träslag, dimension och färskhet är olika hela tiden, vilket kräver lite annorlunda träning än tidigare.
Pinnarna vid Eskilstunas tävling var inte längre än vad minimimåttet kräver, de var extremt tunna, bestod av skilda träslag och var relativt nyavverkade från sina träd. Denna kombinationen är nog det svåraste hundarna kan utsättas för, vilket också framkom i resultatlistan där bara två, av 17 ekipage, hade plockat alla pinnar. Jag anser Mizty vara en säker spårhund och efter ett perfekt spårupptag hittar hon den första pinnen snabbt. En drömstart och Mizty spårar jättefint men pinnarna hade hon problem med och när jag ser spårmottagarens bil och anar slutpinnen har jag bara tre småpinnar i fickan. Och när jag sedan ser min bil förstår jag att vi missat slutpinnen. Jag vänder om och möter en glad spårmottagare i skogen. ”Grattis, spåret på 18 minuter, faen vad det gått undan”, säger han. ”Men vi har inte hittat slutpinnen än”, svarar jag, när Mizty nosar på hans högerben.
Mizty fortsätter att leta men till slut ger jag upp och ber mottagaren visa var pinnen låg. Den ligger under ett nedfällt träd som Mizty hoppat över flera gånger. Lite onödigt svårt kan jag tycka för naturligtvis tappar hunden noskontakten med marken inför hoppet över trädet och vid landningen är pinnen passerad. Jag för Mizty mot pinnen men trots att nosen bara är några decimeter från pinnen reagerar hon inte på den. Hade hon inte klarat spårarbetet så galant hade jag misstänkt noskvalster. Blir fundersam över detta och med spårläggarens hjälp kommer vi fram till att pinnen är färsk lind – och nu är det bara att träna på detta träslag – också.
Ska bli spännande att se vad det är för pinnar på morgondagens tävling i Södertälje. 23 ekipage kommer att göra upp om DM-titeln i elitspår och tyvärr är jag ensam från min egen klubb Botkyrka Bk. Däremot har vi flera ekipage i rapport och därmed kan klubben vara med i lagtävlingen, som vinns av den klubb med de tre bästa resultaten, oavsett om de tävlar i spår, sök eller rapport. Spårtävlingen i morgon kommer att indelas i två grupper, varav den ena kör lydnaden först, vilket jag hoppas vi slipper. Eftersom det är vår sämsta disciplin blir spåret litet avslaget för vår del om det inte går bra på lydnaden.
Uppladdningen har varit perfekt. Kollade på lydnads-DM i torsdags och ikväll blir det på en danskväll som avslutas med en sen dusch och efter några timmars sömn är vi vid Södertäljes klubbstuga halv sju i morgon bittiga.
Skrivet i Nyheter, 2012-05-19, 2 kommentarer
2012-05-09
Konsten att vara bäst när det gäller
Fast jag är i branschen förstår jag märkligt lite av hur medier tänker, som det här med Zlatan, som i varenda tidning får berätta hur det känns att inte vinna en enda titel under en säsong. ”Lite ovant, mer kan jag inte säga”, är Zlatans entoniga och torftiga svar. Och vad ska han säga utan erfarenheter. Så varför intervjuar inte medierna mig istället, en man med lång erfarenhet av att inte vinna några titlar under en säsong.
Mizty och jag är inne på vår åttonde säsong och inte en enda titel har hittat hem till min prissamling efter en prisutdelning. Och ingen kan beskylla oss för att vi inte försökt. En titt i SKK:s hunddata visar att vi totalt gjort 142 starter i lydnadsklass 1, 2 3. Appell- lägre- högre och elitklass spår. Lägre- högre sök och som grädde på moset några varv i utställningsringen. Vi måste ligga i topp när det gäller erfarenheter och bara anmälningsavgifterna (25 000:-) överstiger med råge summan som Mizty kostade när jag skaffade henne. Men det är klart, skulle jag tjäna pengar på min sport vore väl en travhäst ett bättre val – men hur mysig är den i tv-soffan?
Trots att formen sviktat de senaste åtta åren så ser jag framåt med tillförsikt. Närmaste utmaning blir Eskilstunas elitspår på lördag och DM i Södertälje i samma gren söndagen därpå. För spårformen är god, vilket senast bekräftades i Enköping där vi tränade med Lillemor Löfving i lördags. ”Det ser bra ut”, sa Lillemor, som med sina kunskaper om hundsport vet vad hon talar om.
Men den senaste tävlingen var ingen succé, utan vi bröt och jag åkte till Nalen och dansade Swing i stället. Ett lyckat byte för Mizty var också nöjd, eftersom hon fick ett grisöra till tröst. Spårtävlingen på Stockholms södra var nämligen en dubbel där vi körde lydnad och uppletande först och spåret dagen efter. Tyckte det var kul att få starta med lydnaden och det blev en mjukstart med fem minuters platsliggning, där Mizty är säkerheten in self: En 10:a innan klockan ens slagit åtta var en angenäm upplevelse. Men en timme senare, när lydnaden var genomförd var sinnesstämningen en annan – för det gick som vanligt, strax över 200 poäng. Men som omväxling tänkte jag inte här trötta er med en massa bortförklaringar, utan bara klarsynt konstatera att på tävling är vi inte bättre än så.
För tävling, oavsett sport, handlar om att leverera/prestera när det verkligen gäller. Jag känner till hundratals hundekipage som är briljanta på träning men bara ett tiotal som är det på tävling. Konsten att vara bäst när det gäller skiljer ”agnarna från vetet” och detta talas det ganska tyst om i hundkretsar. Många av våra kurser och läger handlar om att ha ”roligt med hunden” och visst är detta viktigt – men behöver man gå på kurs för att ha roligt? Jag har dagligen jättekul med Mizty då vi tränar, leker med varandra eller med andra hundar. Ju mer jag tänker, desto viktigare tror jag det är att träna under tävlingslika förhållanden.
Vet naturligtvis att det inte finns någon universallösning som passar alla hundar, utan kan bara tala utifrån mina erfarenheter som är att Mizty och jag inte kan prestera max under press. 208, 75 poäng i lördags innebar att vi inte klarade gränsen för Certpoäng (210 på lydnaden) och eftersom det då bara kunde bli ett godkänt resultat för oss så var jag inte så lockad av att gå upp 05. 00 på söndagen för att gå det avslutande spåret, så det blev en lyckad danskväll på Nalen istället. Men vid insomnandet gladdes jag åt vår 10:a på krypet vid tävlingen tidigare på dagen. Det är faktiskt inte så ofta man får se en tia på krypet så det bjöd vi i alla fall publiken på, som applåderade artigt.
Många har hört av sig och undrat var mina betyg till landets prispallar tagit vägen. Svaren är två; dels så har standaren blivit betydligt bättre efter mina kritiska granskningar av prispallarna. I dag finns många vackra pallar att bestiga på landets brukshundsklubbar och jag vill absolut inte ta åt mig hela äran för detta, utan bara nästan. Mitt andra svar är att jag tappade inspirationen till betygssättning när vi aldrig fick bestiga någon pall. Det blev helt enkel för teoretiskt att betygsätta något utan någon praktisk erfarenhet så tillsvidare ligger bedömningen nere. Skulle vi, mot förmodan, få bestiga en pall framöver så återkommer kanske inspirationen.
Skrivet i Nyheter, 2012-05-09, 1 kommentarer
2012-04-26
Bakspår kostar skjortan
Tillbaks i vardagen för nu är det samling 07.00 som gäller vid helgens spårtävlingar. I Skåne var det 08.00. Skillnaden kändes vid nedfarten till Nynäshamn i lördags men väl på plats var det okej, men kallt – och blött. Och idel bekanta i startfältet för så är det på vårtävlingarna innan de nya stjärnorna blir uppflyttade från högre. Med ett tidigt startnummer var vi snabbt ute i skogen och Mizty går fint ut i upptagsrutan, finner spåret, analyserar och går iväg. Efter fem meter stannar hon upp, tittar på mig och vänder. ”Faen vad duktig hon är och vänder”, tänker jag och tror hon gjort rätt och därför blir förvåningen stor när den röststarke funktionären skriker ”bakspår”.
Trist, för efter förra helgens klockrena påsläpp trodde jag att Mizty en gång för alla löst problemet med att gå åt rätt håll när hon hittar ett spår i skogen. Men spåret klarar hon fint utan några tapp – men – var låg pinnarna? För vid redovisningen kan vi bara visa upp fem, av sju, småpinnar plus slutet. Med bakspår och två pinnar bort var naturligtvis chansen till ett toppresultat borta men vi fortsatte, främst för att få svar på om vi gjort ett lyft på uppletandet, eller om den senaste tidens resultat berott på tillfälligheter. Men med dagens fyra föremål och betyg 8, 5 och 8, 0 på momentet är det nog som så att vi blivit klassen bättre än förra året på momentet.
Så nu är det bara lydnaden kvar innan de stora resultaten kommer, för där står vi och stampar. När det är torra planer går det dåligt och på blöta planer går det riktigt dåligt. Och i Nynäshamn var det blöta planer efter nattens regn. Inga nollor på lydnaden men ett par poäng för lågt på alla moment gav 208 totalt på lydnaden och 460 totalt. Godkända och sjua i tävlingen.
Under söndagen var det återigen dags att ta fram spårselen för du styrde vi kosan mot Haninge som arrangerade spårtävling denna dag. Många vill inte tävla två dagar i följd för att hunden inte orkar detta men Mizty har riktigt bra uthållighet och jag har aldrig märkt att hon presterar sämre när det blir mycket. Har kört spår både tre, fyra och fem dagar i rad utan att det blivit sämre resultat. Min teori är att rasen är uthållig för när aussien vallar nötkreatur på amerikanska rancher måste de orka jobba hela dagar när de förflyttar en flock flera mil med sina ägare, som oftast är hästburna. Att under dessa villkor göra ruscher, få mjölksyra, och vara helt slut efter en timme skulle ju innebära att de inte skulle kunna utföra sitt jobb.
Men påsläppet i Haninge blev precis likadant som dagen innan och detta gör mig lite bekymrad. Först åt rätt håll, stannar, vänder och går åt fel håll. Detta har vi inte råd med för koefficienten är åtta så vid ett bakspår tappar vi minst 24 poäng mot konkurrenterna och så blev det i Haninge. Som enda ekipage hade vi fullt på spåret men ledde ändå inte efter spåret, eftersom bakspår kostar mer än en missad pinne. Men självklar var jag nöjd med Miztys spårarbete och uppletandet var märkligt för Mizty letar energiskt hela tiden men hittar bara två, av fyra, föremål. Betyg 5 av båda domarna. Men jag var nöjd för vi har aldrig fått betyg på två föremål tidigare och framförallt inte när hon bajsat i rutan, vilket hon gjorde här, så det måste betytt att domarna tyckte hon jobbade bra under dessa fem minuter.
Lydnaden lite bättre än på lördagen då vi fick ihop 216 poäng. Jag vet, inga toppoäng men vi kom tvåa på momentet med detta resultat för det var blött och många nollade något moment. Mizty gör ju sina moment, om än lite motsträvigt och segt, vilket leder till låga betyg. Men 9 på krypet i vätan var glädjande för förra året fick jag henne inte att krypa när det var blött. Totalt fick vi ihop 509 poäng och i kom femma i tävlingen.
Nu på lördag tävlar vi på Stockholms Södra som är en delad tävling där lydnaden går på lördagen och skogsarbetet på söndagen. Det ska bli spännande att se hu Mizty svarar upp på detta upplägg. Själv gillar jag när allt genomförs på en dag men det ska bli spännande att se hur detta går.
Skrivet i Nyheter, 2012-04-26, 1 kommentarer
2012-04-20
Nära skjuter ingen hare
Vad har FC Barcelona/Camp Nou, AC Milan/Giuseppe Meazza, AIK/Råsunda och Mizty/Skogsspår gemensamt? Jo, dessa storheter är otroligt starka på hemmaplan. Efter några gästspel på de skånska slätterna debuterade Mizty i skogsspår i söndags, vilket är hennes hemmaplan. Debuten skedde i Växjö och madammen gjorde ingen besviken, fast förväntningarna var högt ställda hos spelbolagen.
Med spårnummer 10, av tolv, blev det en lång väntan på funktionärerna men när de väl kom var det inga problem. Mizty travade rakt ut i rutan och fångade upp spåret som låg i ytterkant, analyserade och gick iväg – åt rätt håll. När vi kom i mål berättade spårmottagaren att domarna sagt att detta var dagens bästa påsläpp; ”en given 10:a”. Och så fortsatte det fram till sjunde pinnen. Kändes som om Mizty tyckte skogsspår var löjligt enkelt jämfört med de blåsiga fält jag tidigare utsatt henne för.
Men på slutet blev det problematiskt för efter sjunde pinnen kände jag, och Mizty, igen oss för vi befann oss i samma område där vi båda rastat oss på när vi inväntade funktionärerna. Han som körde ut oss måste ha sagt helt fel när han beskrev var vi kunde vara innan start. Mizty börjar snurra runt bland spåren och rätt som det var, var vi framme vid bilen. Men eftersom vi bara varit ute i 20 minuter sa jag bara till Mizty: ” Nej du, ingen köttbulle i bilen nu. Först måste du hämta slutpinnen”. ”Okej, svarade Mizty”, vände om och hämtade pinnen som låg 50 meter in i skogen. 10 på momentet, vilket vi var ensamma om denna dag.
Med en dubbeltia och en solklar ledning inför uppletandet kändes lite pirr i magen för stabilitet är väl inte Miztys signum när det gäller att hitta föremål i terrängen. Men rutan verkade inte vara omöjlig för de flesta ekipage före oss går bra. Och Mizty går fint ut i rutan och plockar några föremål, innan hon blir kissnödig och sätter sig, och där försvann en pinne i betyget. Madammen tappar lite tempo på slutet och gör en liten sightseeingtur utanför rutan men fyra föremål och betyg 7 på momentet kändes helt okej.
Med 332 poäng på specialen börjar jag snegla på prispallen inför lydnaden. En charmig pall där höjden på platserna två och tre skiljer sig från varandra genom att plats två är betydligt högre än trean. Eftersom jag siktar på att komma högst upp så fördjupar jag mig inte i varför de gjort så, utan förbereder mig inför lydnadsprogrammet. Mizty verkar ganska nöjd med dagen och har redan varvat ned. Jag försöker peppa upp henne, utan synbart resultat. Och vi börjar med 5, 5 på fria följet. Inkallningen gav 7,5 så det var ingen katastof inför framåtsändandet. Första skicket blir lite långt avstånd men okej, för det blev värre på hemvägen då hon också for iväg – mot en viss punkt bortåt läktaren och där hittade hon något mumsigt att äta på och brydde sig inte alls om att jag kallade in henne. Betyg 0.
Krypet 8,5 men när Mizty känner sig pressad ger hon inte ifrån sig något skall utan kvider bara lite lidande och det får man inga betyg på. Betyg 0 på skallet. Med två nollor rök såväl segern, pallplatsen och certet. Med 188 kom vi upp i 520 totalt och blev sexa på tävlingen. Synd med lydnaden, för femmor på framåtsändande och skallet hade räckt långt idag – faktiskt till ett cert eftersom 549 räckte för ett släpcert och det är inte varje dag detta händer. Men det gäller att ta chansen när den dyker upp och det gjorde vi inte vi inte denna dag.
Förra året var det uppletandet som spökade och nu när vi lyckats ordna till det momentet ställer lydnaden till stora problem. Tycker faktiskt vi har haft en bra lydnadsträning under vintern men tydligen är det något som händer mellan Mizty och mig när det blir tävling. Den vanligtvis glada och positiva hunden blir som förbytt och vill helst, med slokande svans, lämna tävlingsplanen med omedelbar verkan. Börjar misströsta om vi någonsin ska kunna lösa upp denna knut men tillsvidare kämpar vi på och hoppas på det bästa.
Redan i morgon, lördag, tävlar vi Nynäshamn och där brukar Mizty gå bra i spåret för det går i terräng som Mizty är van vid. I Nynäshamn har problemet varit uppletandet för deras ruta är lite knepig. Men de kanske har en ny att erbjuda i år. Just nu är det snöblask men förhoppningsvis rättar vädret till sig under morgondagen.
Skrivet i Nyheter, 2012-04-20, 2 kommentarer
2012-04-12
Mizty viftade med svansen
Årets sista fältspår är avslutat. Känns lite konstigt att sätta punkt innan den ”riktiga” spårsäsongen, som går i skog, har startat för vår del. Söndagens tävling i Kristianstad genomfördes i ett kylslaget väder och som vanligt blåste det kraftigt på den skånska slätten, som denna gång var Ravlunda skjutfält. Vi drog startnummer två av femton startande ekipage.
Tävlingen var en ”dubbel” så våra spår- och upptagsrutor användes också under lördagen och i nio fall av tio ligger då spåret inom den första halvan av rutan, eftersom de i regel ligger i den övre halvan på lördagens tävling. Vid spårtävlingar på fält ligger spårupptagen oftast mittemot varandra med en väg i mitten, där bilarna ställs. Med startnummer två kunde jag inte undvika att se att ettans upptag låg tidigt och eftersom förhållandena ska vara likvärdiga visste jag vad som gällde vid påsläppet. Försökte lugna Mizty innan släppet – men – full fart ut och innan jag ens hann tänka var hon och letade spår i den bortre delen av rutan. En klump i magen men i god tid vänder damen och fångar upp spåret åt rätt håll. Enligt regelboken kan inte betyget bli högre än sju om hunden går över spåret utan att markera och vi fick också en sjua på momentet.
Strax efter första vinkeln hittas den första pinnen – men – sedan dröjer det innan det dyker upp en ny och jag förstår att Mizty missat en eller två pinnar när nästa dyrgrip plockas upp. Och min spårläggare hade verkligen ansträngt sig med pinnarna, alla låg nämligen tätt inpackade bakom en sten eller nedstoppade i en tuva och omöjlig att se för både hund och förare. Personligen tycker jag detta är är ett otyg för enligt regelboken ska pinnarna ligga öppet och om de är gömda ska de vara det på samtliga spår, eftersom förhållandena ska vara likvärdiga för de tävlande. Och på slutet blev det lite kris för på det öppna fältet ser jag mottagaren på långt håll och Mizty går med bestämda steg rakt emot henne. Hon står på en väg och när Mizty kommer fram till vägen förstår jag att vi passerat slutpinnen. Men Mizty tittar bara lite överlägset på mottagaren, tvärvänder och går rakt på pinnen som ligger 75 meter bakom henne. Helt otroligt, hon måste ha känt pinnen när vi passerade men draget till mottagaren var större, för det händer ju att dessa bjuder på en korv efter förrättat värv.
Två tappade pinnar och betyg 8 på momentet.
Dags för uppletande och eftersom startnummer ett missade spåret var vi först ut i rutan, vilket nog, med facit i hand, var en nackdel för oss. Mizty rusar inte ut i rutan men hon går ut och plockar in tre föremål – men – då tycks hon tro att momentet är slut för att istället för att gå ut i rutan på för att hämta hem det sista promenerar hon bort på stigen i riktning mot bilen och den hägrande externbelöningen. Jag kallar tillbaks damen, men hon har bestämt sig. ”Det är slut”, säger hon till mig som först efter övertalning får ut henne igen. Tyvärr hittas dock inget föremål och vi får betyg 5 av båda domarna. Lite snålt tyckte jag för det visade sig att det var svårt för hundarna. Ingen av hundarna hittade 4 föremål och förutom Mizty var det bara en till som hittade tre föremål. Nu fick hundar med två föremål betydligt bättre betyg än Mizty och hade vi startat längre bak hade nog också vårt betyg blivit lite högre.
Så var det lydnaden kvar, där mina förhoppningar var låga efter vad som hänt på de senaste tävlingarna. Tyckte Mizty var med hyfsat på fria följet och satte sig, om än segt, vid halterna så jag blev lite besviken när domarna visade betyg 6, 5 och 5, 0. I övrigt var hon pigg och jag var nöjd med hennes attityd. Naturligtvis kunde det vara bättre men denna dag fokuserade jag bara på attityden. Totalt fick vi ihop 227, 75 på lydnaden, vilket naturligtvis inte är ett toppresultat men jag kände mig nöjd för Mizty viftade med svansen och såg glad ut under hela lydnadsprogrammet. Totalt skrapade vi ihop 481, 75 poäng och blev godkända.
Nu blir det skogsspår framöver och jag är övertygad om att vårens fältspår har varit bra träning för Mizty. Det kräver större noggrannhet och det tror jag vi har nytta av i skogen, vilket visar sig redan på söndag då vi tävlar i Växjö. Stannar i en underbar stuga i Kivk denna vecka och tar Växjö på hemvägen mot Stockholm för nu bär det av hemåt och förhoppningsvvis har också våren kommit till Stockholm.
Betygen i Kristianstad
Moment Betyg, Summa
Fritt följ 5.75 23.0
Inkallande med ställande och läggande 7.25 29.0
Framåtsändande 7.0 28.0
Krypande 6.5 26.0
Skall 6.75 13.5
Apportering 8.0 16.0
Apportering av tungt föremål 8.75 26.25
Hopp över hinder 8.0 16.0
Stegklättring 10.0 20.0
Platsliggande med skott 10.0 30.0
Poäng lydnad 227.75
Uppletande 5.0 30
Upptag 7.0 56.0
Special 8.0 168.0
Poäng special 254.0
Poäng totalt 481.75
Resultat Godkänd
Skrivet i Nyheter, 2012-04-12, 3 kommentarer
2012-04-07
Tveksam säsongsöppning
Säsongsöppningen har skapat fler fråge- än utropstecken. Sturskt och självsäkert har jag hävdat att Mizty, vid fyllda sju, nu har sina bästa tävlingsår framför sig. Eftersom framgångarna varit begränsade genom åren har inte detta känts ouppnåeligt, tvärtom, och framförallt nu när träningen under vintern känts så bra och vi båda varit friska och alerta.
Men drömmar och verkligheter är två ytterligheter där jag alltför ofta faller in i drömmarnas värld. Eftersom jag placerat mig söderut i år så har vi redan avklarat fem tävlingar i elitspår med resultaten 488 – brutit – 466 – bortlottad, bortlottad alltså inte ett smack bättre än tidigare år, snarare sämre. Debuten i Ystad och fiaskot i Åhus beskrevs i förra inlägget så låt oss förflytta oss till tävlingen på Öland. En Ö vi aldrig tidigare tävlat på, utan bara på Gotland, som har likartad terräng. Men spårmarkerna på Öland var snäppet värre än grannöns. Det blåste storm på fältet och underlaget var hård kalksten på Alvarets historiska mark.
Och Mizty hade problem. 20 meter och sedan ett tapp. Och så höll det på hela banan men Mizty inte upp, utan kämpade sig igenom spåret. Visserligen missade hon två pinnar och klarade tiden med endast en minuts marginal men jag var imponerad över att hon över huvud taget tog sig runt under dessa förhållanden. Sedan var det dags för dagens höjdpunkt: Uppletandet! Ett moment som vållande oss stora problem förra året och som vi jobbat hårt med under vintern. Och Mizty visade klass, snabbt plockade hon in de fyra föremålen och båda domaren belönade insatsen med betyg 9. Ett nytt pers och nytt hopp inför framtiden. Avdraget var för lätt tugg och ett slarvigt avlämnande, alltså inget för lågt tempo och det var unikt för lågt tempo har det stått i alla tidigare protokoll som Mizty levererat.
Med två pinnar bort och bakspår hade vi naturligtvis ingen chans på cert inför lydnaden men såg ändå fram emot den, eftersom vi tränat lite annorlunda inför denna säsong. Har nästan bara tränat under tävlingslika förhållanden med domare och funktionärer på planen. Har tvingat mina kamrater att släpa med sig domarprotokollen ut på planen i ur som skur, allt i syfte att Mizty inte ska ha några förutfattade meningar när det är tävling, utan ibland får hon belöning och ibland inte. Nu var det dags att se om detta varit ett vinnande koncept och i skrivande stund har vi redan svaret, som blev negativt. Mizty kollade in funktionärerna på Öland och såg direkt att nu var det dags för det där tråkiga då husse går stelt, ser sur ut och inte delar med sig av godsaker han gömmer i fickorna.
Summasumarum så hade jag istället för att träna hund under kyliga vinterkvällar kunnat suttit hemma och smuttat på en god whiskey och ändå nå samma, eller bättre resultat än de vi fick denna söndag på Öland. Dom som kan det här med lydnad säger att det gäller att hamna i gemensam bubbla där man är ett med hunden, avskärmade från omvärlden. Problemet med Mizty och mig på lydnadsplanen är att vi befinner oss i varsin bubbla; Mizty i sin och jag i min, helt åtskilda från varandra. Vårt fria följ på denna tävling var sämre än ett mediokert fritt följ i lydnadsklass 1 och den ena domaren gav oss inte ens godkänt, utan betyg 0. Att, som den andre, ge betyg 5 måste betraktas som ett tjänstefel.
Jag vet att man ska vara positiv mot hunden oavsett vad som händer på planen men tyvärr är jag bara människa och det är faktiskt halvsvårt att vara sprudlande glad efter en nolla på fria följet, utan jag blev sur, ordentligt sur, vilket gjorde att Mizty inte ville vara med längre utan genomförde sina moment trotsigt och långt under hennes förmåga.
Jag trodde att vi hade passerat de där riktiga bottennappen och höjt vår lägstanivå, men tydligen icke. Har alltid hävdat med en dåres envishet att Mizty har sina bästa tävlingsår framför sig – men – nu börjar jag misströsta. Vi har kommit in i ett olyckligt beteende när det gäller lydnad på tävling och jag vet faktiskt inte hur vi någonsin ska kunna ta oss ur detta.
Med någon veckas distans har jag bestämt att pröva någon tävling till men sker ingen förändring måste jag erkänna mig besegrad av Mizty och ge henne en skön tillvaro som pensionär. Hon fyller åtta i år och förra året blev vi sjua på listan över som årets bruksaussie i spårgruppen och måhända var detta vår pik.
Vår nästa start blir elitspåret i Kristianstad på annandag påsk. Årets sista fältspår för vår del för sedan drar säsongen i mellansverige i gång med ordentliga skogsspår och vi har vi kommit med på spåret i Växjö 15 april.
Skrivet i Nyheter, 2012-04-07, 2 kommentarer
Sida 1 av 13. Nästa sida